901
Bortom tidens dunkla vågor
Fläkta fridens vindar stilla
Där är svar på alla frågor
Inga tvivel där förvilla
902
Våg, du som bär mig, högt emot viddernas ljus
Makt som begär mig tag mig som ton i ditt sus
Hjärtat som dignat somnar till sist i den famn
Evigt välsignat varit i kärlek ditt namn
903
Tron är den kraft från Gud
Som vårt hjärtas storm betvingar
Tron är det änglabud Som oss bär på bönens
vingar Tron det är Guds hjälp i nöden
Tron är starkare än döden
904
Stundom vi segla i lugnet så stilla
Stundom vi segla för halv bidevind
Och stundom när stormar hantera oss illa
Då önskar vi alla i hamn få gå in
905
Många blev åren Du vandrade här
Så trogen så verksam i tiden
Nu mättad av ålder förunnat Dig är
Få njuta av den eviga friden
906
Din låga har slocknat
Din kamp är nu över
Din kropp nu funnit vila
Din själ har fått ro
907
Att dö kan inte vara farligt
När livet bjudit på en hårdhänt strid
Att somna in, att bäras bort helt varligt
kan inte vara mer än stilla frid
908
Din verksamma dag har nått sitt slut
Din ordnande hand har domnat
Aftonen kom, Du kämpat ut
I frid Du stilla har somnat
909
Hur skönt att stilla somna in
när stunden slutligen är inne
Att lämna allt med rofyllt sinn
i ljust och välbevarat minne
911
Händer knäppta ögon slutna
Livets sista krafter brutna
Tår som runnit nu försvunnit
Livets strid förbytts i evig frid
912
Så stilla, så sakta Du tynade bort
Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott
Stilla kom döden, den kom som en vän
Tog Dig vid handen och förde Dig hem
913
Sov till vindarnas smekande sång
Sov under grönskans mjuka fång
Sov ifrån sorgen, oro och strid
Sov i underbar frid
914
Klockorna ringa så sakta till ro
Nu har Du funnit ett ljusare bo
Aftonens stjärna lyser så blid
Vila i frid. Vila i frid
915
Tack för allt, för gångna tider
alla tankar för mitt väl
Nu vilar tanken, ej mer Du lider
nu har Du ro till kropp och själ
916
Den ro Du länge sökte
Den kom till Dig till slut
Nu borta är bekymmer
Nu får Du vila ut
917
Njut den ro Dig graven skänker
världen har Du sagt farväl
Vad den sedan om mig tänker
stör ej friden i Din själ
918
Kom då, o frid Dröj i ditt tjäll
bliv bästa gästen min Ty dagen skrider
det blir kväll och natten bryter in
919
Frid susar träden kring stugan Du älskat
Farväl bugar blommorna Du vårdat så ömt
Tack viskar fågeln, som var morgon Dig hälsat
Tyst sjunger vinden, Vila i frid
920
Släckt är lågan som har flämtat
Länge nog så matt och svag
Nu har dödens ängel hämtat
Gnistan som av liv fanns kvar
921
I livet vi ej träffas mer
och trycka får Din hand
Den sista hälsning vi kan ge
är kransen med ett band
Snart kyrkans klockor mana oss
att lämna Dig i frid Vi viskar alla
Tack för allt, vi mötas om en tid
922
Kära gamla kyrkogård I min hembygds fagra nejder
Slut mig i Din vård Efter livets fejder
Under gröna kullars tak Mina fäder vilar
I det tysta sovgemak Låt mig fridfullt vila
923
Begråt ej mig, nu är jag lycklig vorden
Min boja bruten och min ande fri
Jag lämnar Er jag älskat mest på jorden
För att hos Gud än lyckligare bli
924
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden
Snart blott de eviga stjärnor jag ser
Men jag ej klagar flyende dagen
925
Flitig så länge krafterna räckte
Fridsam och nöjd har Du levat Din tid
Somnat när allmakten livslågan släckte
Ljust är Ditt minne vila i frid
926
Hur skönt att i ålderns och levnadens höst
Få lägga sitt huvud till vila
927
Händer knäppta, ögon slutna
Livets sista krafter brutna
Tår som runnit, nu försvunnit
Uti evig stilla frid
928
I det land där ej solen skall gå ner
Ingen synd, ingen sorg skall vara mer
Vi de kära möta få Och för evigt frälsta stå
I det land där ej solen skall gå ner
929
Ringen bruten nu är Du borta
Åren som svunnit dock synes korta
Du friden har funnit från sjukdom och smärta
Men lever dock alltid hos oss i vårt hjärta
Tills ringen är sluten
930
Vi sågo hur med tålamod Du led
Och fastän plågad icke modet fällde
Du kämpade för att ej brytas ned
Tills skördemannen sig vid lägret ställde
Men han var mild, så stilla blev Ditt slut
Som då en vindfläkt blåser lågan ut
931
Slumra så tyst från sol och vår
Slumra stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid
932
Min högtidsdag går in Allt är så tyst och stilla
Farväl o värld, jag vill på dig ej tiden spilla
Mitt hjärta redo är, min själ förbidar Dig
O min förlossare Du är ej långt från mig
933
Ett hjärta av godhet har slutat att slå
Den eviga vilan har kommit
Oändlig är saknaden, bitter och stor
Dock finns en tröst Du sover i ro
934
Farmor var gammal, trött och sliten
Efter många långa år
Men så kom ett bud från ovan
Som vi alla en gång får
Och som är den största gåvan
När vi ålderdomen når
935
Så vandra våra kära genom evighetens dörr
Och ingenting på jorden kan mer bli som förr
Men tacksamhet skall följa dem som stjärnor uti rymd
Visst önskar vi dem vila fast blick av tår är skymd
936
I sorgen finns glädjen
för allt som Du gav
Av kärlek och omsorg
till den Du höll av
Redo att hjälpa
glad i Ditt sinne
är Du oss alla
i käraste minne