| 701 | ||||
| Den som älskat kan ej glömma | ||||
| Den som glömt ej älskat har | ||||
| Den som älskade och glömde | ||||
| visste ej vad kärlek var | ||||
| 702 | ||||
| Av litet gav Du mycket | ||||
| Av glädje gav Du mer | ||||
| Av kärlek gav Du allt | ||||
| 703 | ||||
| Och jag stryker från pannan min | ||||
| sömn i en värld som har vaknat just nu | ||||
| Och hur vintrarna var har jag ej glömt | ||||
| i en sommar som aldrig tar slut | ||||
| 704 | ||||
| Din kind ej mer jag smeka kan | ||||
| ej trycka Dina händer Du kommit till ett | ||||
| annat land där inget ont Dig händer | ||||
| 705 | ||||
| En hand är mera värd än | ||||
| många tusen ord | ||||
| En vän är mera värd än | ||||
| allt på denna jord, | ||||
| och ömhet är en källa | ||||
| som ej får rinna bort, | ||||
| och frysa ned och bli till is | ||||
| för livet är så kort | ||||
| 706 | ||||
| Att våga gråta Att våga le | ||||
| Att visa värme Att våga ge | ||||
| lite av sin inre själ Omtanke, ömhet, | ||||
| Att vilja någon annan väl Kärlek, hoppet | ||||
| Att med min tanke göra någon glad | ||||
| Är för mig livet Då lever jag | ||||
| Allt blir som doften efter | ||||
| vårregn en solig dag | ||||
| 707 | ||||
| Förlustens hela storhet | ||||
| jag ej har fattat än | ||||
| vet blott att jag har mistat | ||||
| min allra bästa vän | ||||
| Då viskar jag de orden | ||||
| de vackraste jag vet: | ||||
| Du var mitt allt på jorden | ||||
| och min i evighet | ||||
| 708 | ||||
| Du är inte här, men jag | ||||
| kysser din kind | ||||
| En kyss som jag sänder | ||||
| med smekande vind | ||||
| Öppna ett fönster, ställ | ||||
| det på glänt | ||||
| Den vind som Du känner | ||||
| är kyssen jag sänt | ||||
| 709 | ||||
| Gråt inte för att jag är död | ||||
| Jag finns inom dig alltid | ||||
| Du hör min röst,den finns i dig | ||||
| Du kan höra den när du vill | ||||
| Du har mitt ansikte, | ||||
| min kropp finns i dig | ||||
| Du kan ta fram den när du vill | ||||
| Allt som finns kvar av mig | ||||
| finns inom dig | ||||
| Så är vi alltid tillsammans | ||||
| 710 | ||||
| Mycket kan bli sagt fast tystnad rå, | ||||
| när livslång dag har svetsat människor samman | ||||
| och när hjärtat lärt sig lyssna och förstå, | ||||
| att hjälpsam hand som räcks | ||||
| och blick med ömsint ljus, kan vara tolk för det, | ||||
| som är för stort att givas namn och ord | ||||
| 711 | ||||
| Dagen sig sänker, nattlig blir rymden | ||||
| Snart blott de eviga stjärnor jag ser | ||||
| Men jag ej klagar flyende dagen | ||||
| Ej mig förfäras stundande natten | ||||
| Ty av den kärlek som går genom världen | ||||
| Föll ock en strimma in i min själ | ||||
| 712 | ||||
| Tag mig, håll mig, smek mig sakta | ||||
| Famna mig varligt en liten stund | ||||
| Gråt ett grand för så trista fakta | ||||
| Se mig med ömhet sova en blund | ||||
| 713 | ||||
| När dagen synes oss som bäst | ||||
| Kom döden som vår gäst | ||||
| Hämtar det som kärast var | ||||
| Lämnar bara tomhet kvar | ||||
| 714 | ||||
| Från ungdomens dagar med trofasta band | ||||
| Livets väg vi tillsammans vandrat fram | ||||
| Delat glädje, bekymmer och framtidstro | ||||
| Tack härför, när Du lagt Ditt huvud till ro | ||||
| 715 | ||||
| Gå ej ifrån mig, Du vill ju stanna | ||||
| Stanna tills jag själv måste gå | ||||
| Lägg Din älskade hand på min panna | ||||
| Än en liten stund är vi två | ||||