401
Herren gav och Herren tog
Lovat vare Herrens namn
402
Vi viskar tyst de orden
Du var det käraste på jorden
403
Till flydda tider återgår
min tanke än så gärna
Mig vinkar från förflutna år
så mången vänlig stjärna
404
Någonstans inom oss
är vi alltid tillsammans
405
Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång
406
Minnet vår glädje
Återseendet vårt hopp
407
Ingen dag är så lång
att ej dess afton kommer
408
Lika stilla som Du levat
Lika stilla gick Du bort
409
Minnen som rör vid vårt hjärta
går aldrig förlorade
410
Vara samman, skiljas, fara
det är så vårt öde är bestämt att bli
411
Jordens oro viker
för den frid som varar
Graven allt förliker
himlen allt förklarar
412
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer
413
Tåligt och god har Du levat Din tid
Tacksamt vi önskar Dig,
vila i frid
414
Skön är friden
vilan i Din tysta grav
Du har fyllt Ditt värv i tiden
Ödmjukt tack för allt Du gav
415
Ditt goda hjärta
Ditt ljusa sinne
hos oss skall leva
i tacksamt minne
416
Du går ifrån oss
men är ej borta
I våra tankar
Du lever kvar
417
Så stilla kom döden
den kom som en vän
Den tog Dig i handen
Och förde Dig hem
418
Ljuvt är att vila
när krafterna domna
Skönt i den eviga vilan
få somna
419
Ärlig och strävsam var
Din vandring
Stilla och fridsamt
gick Du bort
420
Hur skönt att somna
när dagen är slut
hur skönt att vila
från lidandet ut
421
Ty Du, blott Du var livet
när det var som vackrast och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest
422
Du var så trött
Din bleka kind
Nu smeks till ro
Av evighetens vind
423
I minnet Du lever
Du finns alltid kvar
I minnet vi ser Dig
precis som Du var
424
Allt är givet
människan som lån
425
Det finns en glädje
större än sorgen
Glädjen att minnas
426
Minnet skall vårda vad livet ägde
Saknaden visa vad döden tog
427
Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi har dem icke mer
428
Två ögon slutna
Två händer knäppta
i stilla frid
429
Minnenas skira regnbåge
är vår levnadsbro till Dig
430
O, djupa sorg
att skiljas från varann!
Det är en sorg
som ej tår lindra kan
431
Sörj ej den gryende dagen förut
njut av den flyende varje minut
432
Gråt ej för att jag är borta
gläds för att jag har funnits
433
Liten blomma på mossig stig
Glöm ej mig
Älskade vän vila i frid
434
Säg ej med sorg
att jag är död
Säg i tacksamhet
att jag har levat
435
Vi ville så gärna
behålla Dig kvar
men Din stund på jorden
fullbordad var
436
Snart kyrkans klockor mana oss,
att lämna Dig i frid
Vi viska alla, tack för allt
vi mötas om en tid
437
Där borta där vindarna sjunga
sin eviga jubelsång
Vi glömma sorgerna tunga
och mötas åter en gång
438
Ack, huru litet veta vi
när ödets timma slår
Och ännu mindre anar vi
vem kallelsen får
439
Det minst sagda är det
djupast kända
Därför vare nu vårt tack
det enda
440
Tack för vad Du givit
Tack för vad Du var
Tack för ljusa minnen
som Du lämnat kvar
441
Till liv och odödlighet bjuden
Är människan av Gud
genom döden
442
Inte trodde jag vi Dig
skulle mista
Att ögon som strålat så
klart skulle brista
443
Och sen skall komma
mycket klara dagar,
då vi skall se
och dröjande förstå
444
Gud giv mig sinnesro
att acceptera
det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att
inse skillnaden
445
Vi tackar för allt vad
i livet du skänkt
För kärlek och lycka
Vad vackert Du tänkt
För allt vad Du gjort
för de Dina
446
Sakta sänker sig natten ner
Världens oro ej når Dig mer
Hjärtat brustit i livets strid
Slumra, slumra i evig frid
447
Tacksamt tag vad livet bjuder
Sök i allt en mening se
Den som världens lagar skriver
Låter intet fåfängt ske
448
Att vara, är att vara
vad man innerst vill
Att kunna kasta ankar
Kunna svara, tiga still
i ro med sina tankar
Att kunna känna
storm och vind
Och värmen från
din mjuka kind
449
Kanhända vi på väg till något annat
En flyktig stund i denna värld har stannat
Kanhända livet här är blott ett hinder
På vägen dit
där intet jordiskt binder
450
Gud för Dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för Dig
och i dunklet ser Du mig
451
Ljuvt är att vila
när krafterna domna
Skönt i den eviga
vilan få somna
452
Min tröst att Du, min älskade
ej behöver lida mer
453
Nu slut är smärtan
Du funnit frid
Men lämnat hjärtan
som saknar Dig
454
När dagen synes oss
som bäst
Kom döden som vår gäst
Hämtar det som kärast var
Lämnar bara tomhet kvar
456
Till liv och odödlighet bjuden
Är människan av Gud
genom döden
457
Tålig var Du intill slutet
Hoppet höll Du alltid kvar
Vi skall alltid minnas
hur god Du var
458
Alla länkar brista
allt vi måste mista,
endast ett står kvar:
Minnet av det Du var
459
Alltid så lugnt och stilla
Tålig och god Du var
Så skola Dig vi minnas
Vi som har lämnats kvar
460
Allt är nära,
allt är långt ifrån
Allt är givet människan
som lån
461
Din blick har slocknat kär
Vi ser Dig aldrig i livet här
Kvalen domnat från livets strid
Slumra, o slumra i evig frid
462
Du var flitig, för mödor
aldrig svikit, tills du inte
orkade mer
463
Efter sjukdom i många år
så skönt Du sova får
Vila i frid
464
En människas dagar
äro såsom gräset på marken
När vinden går däröver
är det icke mer
465
En våg har hunnit sin trygga strand
och kastas ej mer kring haven
en främling har funnit sitt rätta land
en vandrare har lagt ner staven
466
Finge jag en gång Dig se
Så skön, som Du fordom var,
Dig se uti oskuld sjunga, le,
Som under Din bardomsdar
467
Genom öppen pärleport
in i himmelen jag går,
Ty för Jesu stora kärlek
och för mig den öppen står
468
Minns mig som jag var en gång
då allting sjöng en livets sång
minns de tankar jag då tänkte
minns den kärlek jag Er skänkte
469
Minns mig som jag var en gång
Jag ofta sjöng min lilla sång:
Gör det lilla Du kan
Gör det villigt och glatt
Snart de dyrbara tillfällen flyr
470
Någonting är att vara,
Någonting är att
inte vilja vara
Om jag ville vara,
Så skulle jag vara hos Någon
471
Själens frihet Du vunnit
i evighetens rum och tid
Du funnit salighetens frid