801
Du kämpat har en kamp så hård
Med sjukdom svår att bära
Vi sökte och Du fick den vård
Som mänskligt sett man kan begära
Men ändå fick Du från oss gå
Till evig ro och vila
Där ingen, ingen sjukdom kan Dig nå
Och dit våra tankar ila
802
Du var så trött så svag och matt
Av sjukdom svår
Men nu Du funnit vilans natt
Så skönt Du sova får
803
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer
804
För den som sjukdom blott är givet
Är döden skönare än livet
805
Släkt är lågan som har flämtat
Länge nog så matt och svag
Nu har dödens ängel hämtat
Gnistan som av liv fanns kvar
Mycket, mycket har du lidit
Tålig, tålig har Du varit
Nu Du lyckligt hemma är
806
Vid Ditt läger dödens ängel stod
Viskade så sakta: Nu Du lidit nog
Och Du lycklig är som nu fått sluta från
plågor och från strid
Och Ditt trötta huvud luta uti evig frid
807
Du kämpade så tåligt
mot sjukdom som var svår.
Du talade så vackert
om kärlek som var vår.
Vid ekars djupa grönska
Ditt hem, Din trygghet var,
och där skall ljusa minnen
för alltid leva kvar.
Tack för allt
808
Vid höstvindens vaggsång
Du somnade stilla
Utan klagan smärtan bar
Ingen vet vad Du lidit
nu Du vilan funnit har
Gott att veta Du lider ej mer
Minnet av Dig skall stå kvar
Må klockorna ringa till vila
809
Djupt i hjärtat svider såren
Läk dem, Du som allt förmår
Torka bort den bittra tåren
Himlens Herre, Fader vår
810
Du led i tysthet
men slut är striden
Nu famnas Du av den
djupa friden,
där ingen klagar
och ingen gråter
Vårt hopp är,
att vi träffas åter
811
När sjukdom härjar i människans kropp
och åter till hälsa ej mer finnes hopp
vi måste i döden befrielse se
för vad har av glädje då livet att ge
812
Bort i rymden skyar tåga
skimrande i aftonglöd
och mot dagens sista låga
Skaparen ro mot plågan bjöd
813
Det största är inte att slippa plåga
och skonas från ångest och ve
Det största är kraften att utan att fråga
kunna lida och le
Nils Bolander
814
Din plåga har slocknat det skedde i frid
trots att Du kämpat en ojämn strid
Din låga har brunnit trots hårda vindar
den värmde oss alla som kunde den se
Kampen var hård men Du vann dock till slut
ty allt det Du skänkt oss kan aldrig dö ut
815
Allt vad Du lidit vi nog ej förstått
Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott
Vi ville så gärna behålla Dig kvar
Men Din tid på jorden nu fullbordad var
816
Vänlig, god Du alltid varit
Utan klagan smärtan bar
Ingen vet vad Du har lidit
Nu Du vilan funnit har
Vi nu måste sorgen bära
Fastän tom är hemmets vrå
Vad Du gav åt Dina kära
Finns i minnet kvar ändå
817
Du friden har funnit från
sjukdom och smärta
Men lever dock alltid hos
oss i vårt hjärta
Tills ringen är sluten
818
Slumra så tyst från sol och vår
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid
819
Solen har dalat, dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärtat
820
Liksom ett ljus som blåstes ut
Din levnad nu har nått sitt slut
821
Ej sorg det finns som känns så svår
som när en älskad från oss går
Men smärtan mildras då man tänker
att döden frihet ifrån plågor skänker
822
Du somnade stilla
när färden var slut
Från allt vad Du lidit
Du nu vilar ut
823
Bort i rymden skyar tåga
skimrande i aftonglöd
och mot dagens sista låga
Skaparen ro mot plågan bjöd