| 601 | ||||
| Så liten plats en människa tar på jorden | ||||
| mindre än ett träd i skogen | ||||
| Så stort tomrum hon lämnar efter sig | ||||
| En hel värld kan inte fylla det | ||||
| 602 | ||||
| Tyst slocknar en människas hjärna | ||||
| Från åren av glädje och strid | ||||
| En blomma, en människa, | ||||
| en stjärna har sin bestämda tid | ||||
| 603 | ||||
| Du längtade så efter ljuset och våren | ||||
| När den kom gick Du hastigt ifrån oss | ||||
| Vi hann ej ta ett riktigt farväl | ||||
| Det känns så tomt efter Dig | ||||
| 604 | ||||
| Plötsligt var lyckan förvandlad av ödet | ||||
| Allt blev så dystert, så mörkt och kallt | ||||
| Borta är glädjen kärleken, stödet | ||||
| Ty Du var vår trygghet, vår tröst, vårt allt | ||||
| 605 | ||||
| Livets timmar är korta | ||||
| Slutets aning fjärran är | ||||
| Att Du nu är borta | ||||
| Det för oss ofattbart är | ||||
| 606 | ||||
| O rymd, låt din klarhet begjuta | ||||
| Förvissningens ord | ||||
| att livet aldrig skall sluta | ||||
| i stoft och jord | ||||
| 607 | ||||
| Livet förgår likt flodens bölja snar | ||||
| När den förrunnit har | ||||
| var är dess spår? | ||||
| 608 | ||||
| Inget farväl | ||||
| inga medvetna ord | ||||
| Så fort och tyst | ||||
| gick Du bort från vår jord | ||||
| Här går vi rester | ||||
| ur Din svunna värld | ||||
| Bland tankar och minnen | ||||
| som färgat Din härd | ||||
| Allt som Du älskat | ||||
| Oss bilden nu ger | ||||
| Du talar och skrattar | ||||
| Vi minns Dig och ser | ||||
| 609 | ||||
| Gå sakta, sommar | ||||
| Gå sakta bort | ||||
| Din knoppning är flyktig | ||||
| Din blomning kort | ||||
| 610 | ||||
| Somrarna komma, | ||||
| somrarna fly | ||||
| snabba som himmelens | ||||
| farande sky | ||||
| glömska som vågen | ||||
| i solens glans | ||||
| vackra som skimrande | ||||
| sländors dans | ||||
| 611 | ||||
| Döden kommer Livet går | ||||
| Sakta vi vandra mot natten | ||||
| Mörkret kommer Ljuset går | ||||
| men Morgonen föds under natten | ||||
| 612 | ||||
| Som svalors snabba flykt i rymdens blå | ||||
| Som havets våg förrinner uti sanden | ||||
| Så hastigt våra år och dagar gå | ||||
| Så fort vi färdas mot den | ||||
| andra stranden | ||||
| 613 | ||||
| Drömmar bleknar, lyckan brister, | ||||
| livets smala tråd är skör | ||||
| Den man håller av man mister | ||||
| den man älskat mest, den dör | ||||
| 614 | ||||
| Varför skulle Du så | ||||
| hastigt ryckas bort | ||||
| Vår ålders saga blev | ||||
| så kort | ||||
| 615 | ||||
| När våren sig kläder i ljuvaste grönt | ||||
| Vi tyst Dig i graven gömma | ||||
| Så hastigt Du från oss rycktes bort | ||||
| Från livet till döden är steget så kort | ||||
| 616 | ||||
| En våg har hunnit sin trygga strand | ||||
| och kastas ej mer kring haven | ||||
| en främling har funnit sitt rätta land | ||||
| en vandrare har lagt ner staven | ||||
| 617 | ||||
| Var rädd om Dina kära | ||||
| Du har dem inte jämt | ||||
| Vår tid för sammanvaro | ||||
| vi ej med Gud bestämt | ||||
| Som ljusen sakta brinner | ||||
| i sina stakar ner, | ||||
| Så våra år försvinner | ||||
| Du har dem inte mer | ||||
| 618 | ||||
| Ditt varma hjärta slutat slå | ||||
| Du alltför tidigt fick från oss gå | ||||
| Tack för den kärlek Du oss givit har | ||||
| Ditt vackra ljusa minne lever kvar | ||||
| 619 | ||||
| Hur snabbt kom döden, så obetänksamt | ||||
| Ett avskedsord han fick ej ge de kära | ||||
| Och ej ett tack för kärlek som han skänkt | ||||
| Fick de nära fram till honom bära | ||||
| 620 | ||||
| Så enkelt Allt som händer, | ||||
| är bara att oljan i lampan tar slut, | ||||
| att ett blomblad faller | ||||
| och att ett liv går ut | ||||
| 621 | ||||
| Mot ett tidlöst okänt ledas stegen | ||||
| Se, det närmar sig för var minut | ||||
| Och den hand som håller i Din egen | ||||
| Du skall släppa även den till slut | ||||
| Ensam tar Du sista steget ut | ||||
| 622 | ||||
| Hur underlig är Du i allt vad Du gör | ||||
| Vem kan Dina vägar förstå | ||||
| Men ett är dock säkert | ||||
| Den väg Du mig för | ||||
| För mig är den bästa ändå | ||||
| 623 | ||||
| Att resa är att njuta med sina sinnen fem | ||||
| Att resa är att alltid i dunklet längta hem | ||||
| Att resa är att möta så mången charmig vän | ||||
| Att resa är att lära sig ta farväl igen | ||||
| 624 | ||||
| Ack, hur litet veta vi | ||||
| när ödets timma slår | ||||
| Och ännu mindre anar vi | ||||
| vem kallelsen får | ||||
| 625 | ||||
| Det liv är icke längst som längst har varat | ||||
| Den levat längst som fyllde livet bäst | ||||
| Den är ej rikast vilken mest har sparat | ||||
| Nej, den är rikast som har givit mest | ||||
| 626 | ||||
| Fjärran bortom glänsande skyar | ||||
| Fjärran bortom bergen och dalarna | ||||
| Där är evighetens solbelysta strand | ||||
| Där växer rosen, förutom törnen opp, | ||||
| Där tänds med morgon-rodnaden | ||||
| Odödlighetens hopp Var tyst, var stilla o | ||||
| mänsklighet Snart även Du skall friden få | ||||
| 627 | ||||
| Jag vet en port som öppnas | ||||
| tyst och stängs utan dån | ||||
| Och alla vägar leda dit | ||||
| men ingen därifrån | ||||
| Och alla frågar Var? | ||||
| Varthän? | ||||
| men ingen svaret vet | ||||
| Ty svaret på den frågan är | ||||
| just portens hemlighet | ||||
| 628 | ||||
| När en människa dör, dör en liten värld. | ||||
| När ett människoliv klipps av, | ||||
| brister tusen trådar. | ||||
| Försvinner ett litet världsallt | ||||
| kring vilket kretsat | ||||
| andras öden, lidanden och glädje. | ||||
| Samla i minnets skrin allt de bortgångna gett, | ||||
| allt de i gott uppsåt försökta att ge | ||||
| 629 | ||||
| Som en ström vår tid förrinner | ||||
| Som en dröm vårt liv försvinner | ||||
| Men på denna vansklighet | ||||
| följer själens evighet | ||||
| 630 | ||||
| Tanke lätt som fågeln svingar | ||||
| Upp mot himlen glad och fri | ||||
| Även Du har dina vingar | ||||
| Och Din rymd att sväva i | ||||
| Är det glatt på jorden vila | ||||
| Bland dess fröjder glad och så | ||||
| När det skymmer ila | ||||
| #NAMN? | ||||