1015
Din plåga har slocknat det skedde i frid
trots att Du kämpat en ojämn strid
Din låga har brunnit trots hårda vindar
den värmde oss alla som kunde den se
Kampen var hård men Du vann dock till slut
ty allt det Du skänkt oss kan aldrig dö ut
1101
Att frö kan gro och spira
Bli en blomma så vacker och skir
Den kan trotsa naturens nycker
Men när tiden är ute,
den vissnar så sakta,
för att till slut med jorden bli ett
1102
Så borde stoftet vila vid en stilla sjö
På stranden och med bergen runtomkring
En skön musik från evighetens värld
Guds änglar spegla sig i vattnet där
1103
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
en hel värld kan inte fylla det
1104
Sov i ro där björkar susa
Sov i ro där tallar stå
Sov i ro där sol så fager
Blickar ner från himmel blå
1105
Det finns en lustgård utanför vår värld,
ett evigt Eden, väntande i sol...
1106
Sköljas mot en strand
vara hav och böljegång,
vara sten som havet sköljer mot
och hav som sköljer sten,
svepas av en vind
vara vind och vindens gång
- finnas, inte finnas,
vara tanke någon tänkt i ljus,
smulas i Guds hand,
vara stoft och ingenting,
vara skuggan av en fågels
vingen över sandens grus
1107
Gråt inte längre vid min grav
jag finns ej där, har gett mig av
Med tusen vindar blåser jag,
är daggens glimt en solig dag,
är solsken över mognad säd,
är färgers spel i höstens träd
1108
Och vaknar Du i sommarhus
en morgon, hör Du mig som sus
av fågelvingars slutna krets
omkring Dig fladdrande i hets
Gråt inte Dig vid graven trött!
Jag finns ej där, jag har ej dött
1109
Kom till mig om kvällen efter en lång och rik dag,
när jorden doftar och molnen vilar som berg på avstånd
Lycklig då vill jag skiljas ifrån allt som varit mitt
Låt mig till avsked blott höra fågelns sång
som en flöjt från min ungdoms sollysta ängar
1110
Från höga skyn hördes fågelsången
Över vattnets stilla spegel
såg jag solnedgången
Farväl vackra värld
1111
Det är någon som sjunger för mig
när solen har sjunkit i väst
Det är någon som nynnar så sakta
de visor jag älskat mest
1112
Var skog har nog sin källa
var äng sin blomma har
vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar
Men skogens källa sinar
och ängens blomma dör
men hjärtats tysta saga
alls ingen tid förstör
1113
En ensam seglare, på väg över djupa vatten
För att känna hav och vind en sista gång
Att med släckta lanternor, segla in i den sista natten
När livets dag har blivit skymning, och tillvaron
för trång Som en stjärna, som vandrar över himlen
Är han på väg, på sin sista Seglats
1114
En gång skall Du vara en av dem, som levat för länge se'n
Jorden skall minnas Dig så,
som den minns gräset och skogarna, det multnande lövet.
Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna
Din frid skall vara så som havet.