501
Flitig så länge
krafterna räckte
Fridsam och nöjd
har Du levat Din tid
Somnat när allmakten
livslågan släckte
Ljust är Ditt minne
Vila i frid
502
Varmt var Ditt hjärta
Och glatt Ditt sinne
Ljust och soligt
Lyser Ditt minne
503
Du gick så stilla
Din väg i livet
Så tyst och trogen
Din plikt Du gjort
Hav tack för allt
Du i kärlek givit
Ditt minne lever
Det går ej bort
504
Allt av rosor som Du skänkte,
allt av kärlek som Du gav
allt det goda som Du tänkte
jordas ej uti Din grav
505
Ordlös möda, tro och heder
växte på Din levnadsstig
Tacksamhetens tankar breder
nu sitt täcke över Dig
506
Ditt goda varma hjärta
har slagit sitt sista slag
Nu vilar Du fri från smärta
efter Din rastlösa arbetsdag
507
Hur ärligt och troget Du kämpat
från mödorna aldrig Du vek
Din blick var så öppen och trofast
Ditt hjärta det kände ej svek
508
Du kämpat så tåligt och länge
Ditt hjärta för alla haft tid
Din hjälpande hand har nu domnat
Vi önskar Dig vila i frid
509
Två ögon som lyst är slutna
Två flitiga händer lagt sig till ro
Så vilar de vackra förflutna
I minnenas helgade bo
510
Nu tomt det efter Dig har blivit
Det känns som solens ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har kärlek givit
Din plats kan aldrig fyllas mer
511
Stilla godhet, tro och heder
Lyste kring Din vandringsstig
Tacksamhetens tankar breder
Nu sitt täcke över Dig
512
Den människa som ger
med fulla händer
sitt hjärtas guld
sin godhets rikedom
För henne sig
en evig låga tänder
som brinner klar
i minnets helgedom
513
Stilla så stilla gick solen ner
slutad är arbetsdagen
Hjälpande handen ej räckes mer
strålande ögat ej mer mot oss ler
minnet det ljusa förbliver
514
Aldrig en suck, aldrig en klagan
Alltid förnöjd på jorden Du gått
Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar
Så nöjd som Du levat,
så nöjd gick Du bort
515
Aldrig förtröttas
och aldrig modlöst klaga
sjunga under striderna
om hemmets stora ro
Bördorna de tunga på
skuldran villigt taga
Bygga mitt i böljesvall på
hoppets stjärnebro
516
Allting bleknar, allting brister
Livets röda tråd är skör
Den man håller av man mister
Den vi älskat mest, den dör
517
Det minst sagda är det
djupast kända
Därför vare nu vårt tack
det enda
518
Ditt goda hjärta. Ditt goda sinne
Hos oss skall leva i tacksamt minne
519
Drömmens fågelvingar
bar mig genom eld och is
Jag gick med lätta steg
mot paradis
520
Du gick så stilla Din väg i livet
Så tyst och trogen
Din plikt Du gjort
Hav tack för allt
Du i kärlek givit
Ditt minne lever,
det går ej bort
521
Hav tack för allt vad Du oss skänkte
Och vad för oss Du varit
har Minst på Dig själv
Du alltid tänkte
Och om vårt väl Du omsorg bar
Om också tung vår sorg vi finne
Vi tackar Gud för tid som gått
Och för det vackra ljusa minne
Som vi av Dig i livet fått
522
Hur var Ditt liv?
Det var storm och nöd
Och kamp i en enda veva
Det var gäckad längtan
och fåfäng glöd
Och små glimtar i molnens reva
Jag är så glad att jag fått leva
523
I hembygdens kyrka Du kommit i hamn
Där Dig inga sorger skall trycka
Du bäddas i hembygdens soliga famn
Det är hembygdens klockor som ringa
Och frid är den hälsning de bringa
524
Kära gamla kyrkogård
I min hembygds fagra nejder
Slut mig i Din vård
Efter livets fejder
Under gröna kullars tak
Mina fäder vilar
I det tysta sovgemak
Låt mig fridfullt vila
525
När jag minns de döda
minns jag hur de logo:
Livets låga darrar
ljus i deras blick
Alltid vill jag minnas,
älskade, som dogo
Leendet, som tändes,
tindrade och gick
526
Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar
527
Tag mig, håll mig,
smek mig sakta
Famna mig varligt
en liten stund
Gråt ett grand
för så trista fakta
Se mig med ömhet
sova en blund
528
Vad le de åt i sin sista minut:
Är det ett bud från vän till vän
Eller är det ett tack för att allt är slut
Till den som tog lånet igen
Är det minnet av allt vad de ägt och mist
Eller suset av himlarnas sång
Var tröst - en liten tid -
Och till sist får du veta
det själv en gång
529
Vad är att dö, det är att somna
Från lidandet i smärtans land
Det är att sakta ljuvligt domna
Likt en våg som rullar in mot strand
Det är att över floden ila
Till hemmets famn till ro och vila
530
Våg, du som bär mig,
högt emot viddernas ljus
Makt som begär mig tag
mig som ton i ditt sus
Hjärtat som dignat
somnar till sist i din famn
Evigt välsignat
vare i kärlek ditt namn
531
Vänlig, god Du alltid varit
Utan klagan smärtan bar
Ingen vet vad Du har lidit
Nu Du vilan funnit har
Vi nu måste sorgen bära
Fastän tom är hemmets vrå
Vad Du gav åt Dina kära
Finns i minnet kvar ändå
532
Väl dem, som redligt det ädla velat
Det rätta sökt och det milda tänkt
Som älskat mycket,
fastän de felat
Dem varde mycket ock
efterskänkt
533
Avskedets stund har kommit
borta från sjukdom, oro och strid
det hem som Du älskat
där blommorna har spirat
det lämnar Du nu
för en skönare värld
skön blir vilan som graven ger
gott är att veta, Du lider ej mer
534
Det hem som Du älskat,
där blommor har spirat
Det lämnar Du nu
för en skönare värld
Den tomhet vi känner,
kan ord ej beskriva
Hav tack för det goda
Du sått på Din färd
535
Det suckar av vemod då banden de brista
Det tar om vårt hjärta då kära vi mista
Din blick har slocknat
Din röst har tystnat
Du funnit frid
536
Din verksamhetsdag har nått sitt slut
Din ordnande hand har domnat
Aftonen kom, Du kämpat ut
I frid Du stilla somnat
Det susar så sakta en sorgesång
Bland träden där hemma
Där Du bott en gång
537
Du fyllde Ditt liv med glädje för alla
Din förmåga att skapa,
och vänskap framkalla
Ditt tidiga insomnande blir för
oss ett stort tomrum
538
Du somnade stilla
När färden var slut
Från allt vad Du lidit
Du nu vilar ut
I tacksamt minne hos oss
Du skall bo
Vi unnar Dig vila i ro
539
Ej sorg det finns
som känns så svår
som när en älskad från oss går
Men smärtan lindras
då man tänker
att döden frihet
ifrån plågor skänker
540
Flitigt har Du alltid strävat
Och för mödan aldrig bävat
Tills du inte kunde mer
Därför önska vi ditt hjärta
Nu får vila från all smärta
Och med ro uti Din själ
En vila välförtjänt
Farväl
541
Jag tager farväl,
jag bjuder god natt
och sant farväl jag nu säger
Nu länge jag lidit och lutar så matt
mitt huvud mot plågornas läger
Jag bad till min Gud om
tröst för min själ
Och Herren mig hörde i nöden
Nu finner jag vila i döden
542
När höstlöven fallit
och mot vintern vi går
Med saknad och sorg
Vi står vid Din bår
Vi anade ej att vi
Dig skulle mista
Att sommaren som gått
skulle bliva den sista
543
När höststormen susar
kring skog och sjö
har arbetsdagen gått till ända.
Men allt Du för oss gjort
skall aldrig bli glömt
544
Som dagen är slut
Då sol gått ner
Din levnad är slut
Du finns ej mer
Men minnet skall leva
Hos dem Du höll av
De som närmast och kärast
I livet Dig var
Och klockorna ringa till vila
545
Vi har hört tillsammans
liksom vindar och hav
blott döden kunde bryta
våra löften vi gav.
Arbetet var Din glädje
Vilan blev Din lön.
Tack, sov i stilla ro.
546
Vi tackar för allt vid i livet Du skänkt
för kärlek och lycka vad vackert Du tänkt
För allt vad Du gjort för oss alla
Välsignat vare Ditt ljusa minne
547
Jag drömmer jag vandrar
i skog och mark
Jag drömmer jag åter är
frisk och stark
Jag vill inte vakna
ur dröm så skön
Att evigt få sova det är
min bön.
548
Sakta, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Still kom döden
den kom som en vän
tog Dig vid handen
och förde Dig hem.