| 101 | ||||||
| Ett stycke vardag | ||||||
| gjorde hon till fest | ||||||
| Hjalmar Gullberg | ||||||
| 102 | ||||||
| Din levnadsdag är slut, | ||||||
| Din jordevandring ändad | ||||||
| Du här har kämpat ut | ||||||
| och dina kära lämnat | ||||||
| Nu vilar Du i ro och frid | ||||||
| Hos Jesu Krist till evig tid | ||||||
| 103 | ||||||
| Tack för allt gott som Du oss givit | ||||||
| Din rena kärlek till oss envar | ||||||
| Här har så tomt och öde blivit | ||||||
| Ditt goda minne lever kvar | ||||||
| 104 | ||||||
| Du möter oss ej mer som förr | ||||||
| Välkomnande därhemma | ||||||
| Vid hemmets kära dörr | ||||||
| Där hörs ej mer Din stämma | ||||||
| Din plats är tom vid fönstrets karm | ||||||
| Där du oss väntat ofta | ||||||
| Kring Din gestalt, Din blick så varm | ||||||
| Blott minnets rosor dofta | ||||||
| 105 | ||||||
| Du var så god, Du var så glad | ||||||
| Du lämnar bara vackra minnen | ||||||
| Så svår är ändå denna dag | ||||||
| Så sorgsna våra sinnen | ||||||
| Men tack för allt vad Du oss skänkt | ||||||
| Vi vet Du på oss alltid tänkt | ||||||
| Tack för våra lyckliga år tillsammans | ||||||
| 106 | ||||||
| Är det sant att Du är borta | ||||||
| Är det sant att Du är död | ||||||
| Du som ville oss det bästa | ||||||
| Du som var vårt kära stöd | ||||||
| 107 | ||||||
| Tung blir den väg och mörk den kväll | ||||||
| jag nu skall ensam vandra | ||||||
| Men snart i samma fridens tjäll | ||||||
| vi vila hos varandra | ||||||
| 108 | ||||||
| Du unnade Dig så lite | ||||||
| Så bråd var Din arbetsdag | ||||||
| Men själva vardagsslitet | ||||||
| fick helgens behag | ||||||
| Kärlek hette Din vilja | ||||||
| Osjälvisk gärning Din värld | ||||||
| Renhetens vita lilja | ||||||
| Bugade sig på Din färd | ||||||
| 109 | ||||||
| Slumra gott Du kära | ||||||
| Hav tack för allt Du gjort | ||||||
| Vi skall i hjärtat bära | ||||||
| Ditt minne ljust och stort | ||||||
| 110 | ||||||
| Vila, vila Du kära i ro | ||||||
| Vänliga skuggor hölja Ditt bo | ||||||
| Aftonens stjärna skimrar så blid | ||||||
| Älskade Maka, vila i frid | ||||||
| 111 | ||||||
| Hon som lyste vår stig | ||||||
| Hennes tid är förbi | ||||||
| 112 | ||||||
| Hur tyst, hur öde, hur tomt här hemma | ||||||
| När den vi älskat oss lämnat har | ||||||
| Ej mer hör vi hennes kära stämma | ||||||
| Men i vårt minne hon lever kvar | ||||||
| 113 | ||||||
| Jag sover gott, ej mer jag smärta känner | ||||||
| Tyst dödens ängel viskar sov i frid | ||||||
| Gråt icke, käre make, barn och vänner | ||||||
| Jag vilar nöjd och fri från jordens strid | ||||||
| 114 | ||||||
| Tid som har flytt fås ej åter | ||||||
| Minnet är allt jag har kvar | ||||||
| Djupt i mitt hjärta det gråter | ||||||
| Och drömmer om flydda dar | ||||||
| 115 | ||||||
| Ditt hem som Du älskat | ||||||
| där blommor har spirat | ||||||
| det lämnar Du nu | ||||||
| för en skönare värld | ||||||
| 116 | ||||||
| Kära lilla Mamma, | ||||||
| nu är Din strävan slut | ||||||
| All smärta den är borta | ||||||
| och Du får vila ut | ||||||
| För allt vi vill Dig tacka | ||||||
| för kärlek rik och stor | ||||||
| För omsorg och all möda | ||||||
| Tack kära lilla Mor | ||||||
| 117 | ||||||
| Du ledde oss varsamt i barndomens år | ||||||
| Du gav oss den kärlek en Mor blott förmår | ||||||
| Du lärde oss se, på vår framtid med tro | ||||||
| Att lyckliga dagar en gång skulle gro | ||||||
| Vi tackar Dig Mor, för den kraft Du oss gav | ||||||
| Du var, lilla Mor, vad mest vi höll av | ||||||
| 118 | ||||||
| Lilla Mor, ack vårt hjärta | ||||||
| Är så fullt av tack till Dig | ||||||
| Vi som aldrig kunnat fatta | ||||||
| Vad det var att mista Dig | ||||||
| Gud han giver många | ||||||
| gåvor om och om igen | ||||||
| Men han giver blott en moder | ||||||
| Aldrig får vi Mor igen | ||||||
| 119 | ||||||
| Mor, lilla Mor, | ||||||
| vem var väl som Du? | ||||||
| Ingen i hela världen | ||||||
| 120 | ||||||
| Mors trötta huvud har lagt sig till ro | ||||||
| Flitiga händer fått vila | ||||||
| Nu sover hon lugnt i sitt tysta bo | ||||||
| Dit våra tankar ila | ||||||
| 121 | ||||||
| Nu har du vandrat, lilla Mor | ||||||
| Långt bort till vägens slut | ||||||
| Du nu hos Dina kära bor | ||||||
| Ditt lidande har ebbat ut | ||||||
| Tack för allt Du oss lärt och gett | ||||||
| Om evig ro till Gud vi bett | ||||||
| 122 | ||||||
| När Far gick bort, så ensam blev Din strid | ||||||
| Nu kära Mor, har även Du fått frid | ||||||
| Sov, kära två, som delat livets öden | ||||||
| I gravens ro förenade i döden | ||||||
| 123 | ||||||
| Slumra Moder, slut är striden | ||||||
| Du har funnit frid och ro | ||||||
| Hos Din Gud i himlafriden | ||||||
| Där får Du för evigt bo | ||||||
| 124 | ||||||
| Som doften av rosor en sommardag | ||||||
| Det står lilla Mor kring Ditt minne | ||||||
| Och bilden av Dig är en stjärna så klar | ||||||
| Som tändes och ler i vårt sinne | ||||||
| Du lämnade livet, vi stannade kvar | ||||||
| Men djupt i vårt hjärta Du bor | ||||||
| 125 | ||||||
| Sov i ro, Du lilla Mor | ||||||
| från all livets smärta | ||||||
| Tack för all Din omsorg stor | ||||||
| ömma modershjärta. | ||||||
| Sov i ro, från oro all | ||||||
| uti tysta griften | ||||||
| Djupt Ditt minne leva skall | ||||||
| under livets skiften | ||||||
| 126 | ||||||
| Sov i ro, min kära Maka | ||||||
| Sov i ro vår lilla Mor | ||||||
| Ingen vet, hur vi Dig sakna | ||||||
| Ack vad tomheten är stor | ||||||
| 127 | ||||||
| Tack lilla Mor för åren som gått | ||||||
| Tack för all kärlek och omsorg vi fått | ||||||
| Tack för all ömhet och vänlighet stor | ||||||
| Tack för allt vår älskade Mor | ||||||
| 128 | ||||||
| Tack, Maka och Mor, för allt Du varit | ||||||
| Tack för den glädje i hemmet Du var | ||||||
| Tack för de lyckliga åren som farit | ||||||
| Tack för de minnen, Du lämnat kvar | ||||||
| 129 | ||||||
| Alltid nöjd och glad Mor var | ||||||
| Tröst och kärlek allt hon gav | ||||||
| Alltid i vårt hjärta bor | ||||||
| Minnet av en älskad Mor | ||||||
| 130 | ||||||
| Det finns ett löfte från en gammal sägen | ||||||
| att modersögat aldrig slocknar ut | ||||||
| Det kastar solig strålglans över vägen, | ||||||
| som följer oss till livets slut | ||||||
| 131 | ||||||
| Mycket blir oss givet | ||||||
| mången skatt så stor | ||||||
| Men blott en gång i livet | ||||||
| gives oss en Mor | ||||||
| Och när detta varma hjärta | ||||||
| inte klappar mera här, | ||||||
| då känner vi med smärta | ||||||
| att det bästa borta är | ||||||
| 132 | ||||||
| Klockorna ringa så sakta till ro | ||||||
| Mor har fått ett lugnare bo | ||||||
| Aftonens stjärna lyser så blid | ||||||
| Sov, lilla Mor, vila i frid | ||||||
| 133 | ||||||
| Mor hon tröstar och Mor hon helar | ||||||
| Mor sin kärlek åt alla delar | ||||||
| Ingen famn är så varm och stor | ||||||
| Ingen finns som lilla Mor | ||||||
| 134 | ||||||
| Far har räckt ut handen | ||||||
| Mor har fattat den | ||||||
| På den andra stranden | ||||||
| Mötas de igen | ||||||
| 135 | ||||||
| Ögonen slutits, tiden var inne | ||||||
| Djup är vår sorg fastän ljust ditt minne | ||||||
| Kärlek och godhet lyste din stig | ||||||
| Tack kära Mamma, vila i frid | ||||||
| 136 | ||||||
| Stor var Din kärlek | ||||||
| God var din själ | ||||||
| Käraste Mamma | ||||||
| Tack och farväl | ||||||
| 137 | ||||||
| En tröst i sorgen Gud oss ger | ||||||
| Att Mor nu slipper lida mer | ||||||
| 138 | ||||||
| En trött liten Mor med silvergrått hår | ||||||
| och en panna som plöjts av bekymmer och år | ||||||
| Med blick som var leende solig och klar | ||||||
| Så lever Din bild bland de Dina kvar | ||||||
| 139 | ||||||
| För alla fanns rum i Ditt hjärta | ||||||
| För alla Du gjorde Ditt allt | ||||||
| Du deltog i glädje och smärta | ||||||
| Hav tack, lilla Mamma, för allt | ||||||
| 140 | ||||||
| Avskedets stund för alltid har kommit, | ||||||
| solen har sänkt sina strålar i frid | ||||||
| Borta för alltid är Mor som vi älskat, | ||||||
| borta från världens oro och strid | ||||||
| Saknad av många men mest av de sina | ||||||
| Leva Du skall uti minnenas led | ||||||
| Tyst är vår hälsning, sakta vi viska, | ||||||
| sov gott, kära Mamma, vila i frid | ||||||
| 141 | ||||||
| Du lämnade livet, | ||||||
| vi stannade kvar | ||||||
| Men djupt i vårt hjärta vi gömmer | ||||||
| Ett rum där Du bor, ty allt gott Du oss gav | ||||||
| Vi aldrig, nej aldrig det glömmer | ||||||
| 142 | ||||||
| Mamma, där Du är lyser alltid solen | ||||||
| En Mor dör aldrig | ||||||
| 143 | ||||||
| Din levnadsdag är slut, | ||||||
| Din jordevandring ändad | ||||||
| Du här har kämpat ut | ||||||
| och Dina kära lämnat | ||||||
| Nu vilar Du i ro och frid | ||||||
| Hos Jesu Krist till evig tid | ||||||
| Tack för allt gott som Du oss givit | ||||||
| Din rena kärlek till oss envar | ||||||
| Här har så tomt och öde blivit | ||||||
| Ditt goda minne lever kvar | ||||||
| 144 | ||||||
| Lilla Mor, nu Ditt lidande är slut | ||||||
| Nu Du lyckligt kämpat ut | ||||||
| Och Du kommit har till Far | ||||||
| Som Du så länge efterlängtat har | ||||||
| 145 | ||||||
| Nu, kära Mor, Du från oss farit | ||||||
| Upp till en annan, bättre värld | ||||||
| Vi tacka Dig för vad Du varit | ||||||
| Vid hemmets lugna, varma härd | ||||||
| De vackra minnena av Dig | ||||||
| Skall ständigt lysa på vår stig | ||||||
| 146 | ||||||
| Sov gott, lilla Mor, | ||||||
| i gravens ro | ||||||
| Hav tack för Din kärlek | ||||||
| Din möda och tro | ||||||
| 147 | ||||||
| Var finns en kärlek som intill döden | ||||||
| Står oförändrad i alla öden | ||||||
| Som lik Guds ängel oss övervakar | ||||||
| Och fordrar intet men allt försakar | ||||||
| På denna jorden finns endast en | ||||||
| En moderns kärlek är det allen | ||||||
| Det är Hans kärlek, den evigt höga | ||||||
| Som speglar sig i en moders öga | ||||||
| Därför känns som sol gått ner | ||||||
| När detta öga ej strålar mer | ||||||
| 148 | ||||||
| Allt vad Du lidit vi nog ej förstått | ||||||
| Men tåligt Du kämpat och vilan nu nått | ||||||
| Vi ville så gärna behålla Dig kvar | ||||||
| Men Ditt livsverk på jorden nu avslutat var | ||||||
| Vi unnar Dig vilan Du nu har fått | ||||||
| Tack kära Maka och Mor för allt gott. | ||||||
| 149 | ||||||
| Tyst och stilla, Mor har somnat | ||||||
| Ögat slutits, har den domnat | ||||||
| Hon var trött, behöver vila | ||||||
| Efter vandringen mångmila | ||||||
| Hon gått bort, men lika nära | ||||||
| är hon ändå sina kära. | ||||||
| 150 | ||||||
| Dagarna svinner, vår tid rinner ut | ||||||
| Vid skilsmässans timme stå vi till slut. | ||||||
| Det vackraste livet kan ge är en Mor | ||||||
| Med kärlek så rik, så oegennyttigt stor | ||||||
| Några fattiga ord kan tolka så smått, | ||||||
| Det tack vi vill sägs för allt vad vi fått. | ||||||
| Sov älskade Mor, från livets besvär | ||||||
| Du var oss oändligt, oändligt kär | ||||||
| 151 | ||||||
| Gud- Han giver många gåvor | ||||||
| om och om igen. | ||||||
| Men Han giver blott en Moder | ||||||
| Aldrig får vi Mor igen. | ||||||
| 152 | ||||||
| Ljuset från höjden kallar Stilla din ande far. | ||||||
| Bort över okända dalar Mor på Din sista färd. | ||||||
| Alla kära där uppe förenas. Det var Din fasta tro. | ||||||
| Vi som blir kvar härnere känner att Mor fått ro. | ||||||
| 153 | ||||||
| Mor var gammal, trött och sliten | ||||||
| efter många arbetsår. | ||||||
| Då det kom ett bud från ovan | ||||||
| och som är den bästa gåvan | ||||||
| när oss ålderdomen når | ||||||
| 201 | ||||||
| Det hövs en man att viska | ||||||
| ett lugnt farväl åt det som var | ||||||
| Bo Bergman | ||||||
| 202 | ||||||
| Arbetsfyllt och strävsamt har Ditt liv varit | ||||||
| Lugn och stilla blev Din död | ||||||
| 203 | ||||||
| Du bäddas i hembygdens soliga famn | ||||||
| Där inga bekymmer skall trycka | ||||||
| Vid barndomens kyrka Du hunnit i hamn | ||||||
| Där Dina kära Din kulle skall smycka | ||||||
| Det är barndomens klockor som ringa | ||||||
| Och frid är den hälsning de bringa | ||||||
| 204 | ||||||
| Det suckar av vemod | ||||||
| då banden de brista | ||||||
| Det tar om vårt hjärta | ||||||
| då kära vi mista | ||||||
| Din blick har slocknat | ||||||
| Din röst har tystnat | ||||||
| Du funnit frid | ||||||
| 205 | ||||||
| Ditt hjärta som klappat så varmt | ||||||
| för de Dina ögon som vakat och strålat så ömt | ||||||
| Har stannat och slocknat till sorg för oss alla | ||||||
| Men vad Du oss gjort skall aldrig bli glömt | ||||||
| 206 | ||||||
| Du styrde, Du ställde, | ||||||
| Du ville oss väl | ||||||
| Du älskat oss alla | ||||||
| av hela Din själ | ||||||
| Välsignat vare Ditt minne | ||||||
| 207 | ||||||
| Ett verksamt liv har slocknat ut | ||||||
| En flitig hand har domnat | ||||||
| Din arbetsdag har nått sitt slut | ||||||
| Och i Guds hand Du somnat | ||||||
| Din kära stämma tystnat har | ||||||
| Men vackert står Ditt minne kvar | ||||||
| 208 | ||||||
| För omsorg stor och all Din strävan | ||||||
| För varma tankar Du oss i livet skänkt | ||||||
| För alla ljusa, vackra minnen | ||||||
| Hav tack långt bortom livets gränser | ||||||
| 209 | ||||||
| Givmild och trofast var Du i livet | ||||||
| Tungt är idag att stå vid Din bår | ||||||
| Allt som var vackrast och bäst Du givit | ||||||
| Tacksamt vi tänker på flyktade år | ||||||
| 210 | ||||||
| Stilla och god har Du varit i livet | ||||||
| Stilla och tyst ifrån oss Du gick | ||||||
| Tack för all glädje Du skänkt oss | ||||||
| 211 | ||||||
| Hur tomt det efter Dig har blivit | ||||||
| Det känns som solens ljus för oss gått ner | ||||||
| Ty ingen såsom Du har kärlek givit | ||||||
| Din plats kan aldrig fyllas mer | ||||||
| 212 | ||||||
| Stilla, så stilla Du käre nu slumrar | ||||||
| Borta från sjukdom och strid | ||||||
| Stor är vår saknad men dock vi Dig unnar | ||||||
| Vila i frid | ||||||
| 213 | ||||||
| Så vila i frid ty dagen är slut | ||||||
| Ditt redbara hjärta har somnat | ||||||
| Din livsgärning lever, den sinar ej ut | ||||||
| Fast handen i döden har domnat | ||||||
| Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt | ||||||
| För kärlek och omsorg vad vackert Du tänkt | ||||||
| Må klockorna ringa till vila | ||||||
| 214 | ||||||
| Tack för allt Du oss har skänkt | ||||||
| För oss Du strävat, | ||||||
| på oss Du tänkt | ||||||
| Ditt goda hjärta, | ||||||
| Ditt ljusa sinne | ||||||
| Hos oss skall leva | ||||||
| i tacksamt minne | ||||||
| 215 | ||||||
| Vi hann ej säga Dig farväl | ||||||
| ty döden kom så fort | ||||||
| Men nu vi säga Dig vårt tack | ||||||
| vid evighetens port | ||||||
| 216 | ||||||
| När krafterna ständigt domna | ||||||
| Och ögat sin glans har mist | ||||||
| så skönt att från allt få somna | ||||||
| och vila finna till sist | ||||||
| 217 | ||||||
| Att finna varandra när | ||||||
| livet är ungt | ||||||
| att följas till ålderdoms | ||||||
| dagar | ||||||
| när livet är lätt | ||||||
| när livet är tungt | ||||||
| tillsammans med fröjd | ||||||
| detta draga | ||||||
| Var finns väl i livet för | ||||||
| tvenne | ||||||
| en lott som kan liknas | ||||||
| vid denne | ||||||
| 218 | ||||||
| Gud märker när stegen är tunga | ||||||
| och trötta de älskades drag | ||||||
| Han märker när krafterna sviker | ||||||
| och hjärtat slår mattare slag | ||||||
| Då öppnar han kärleksfullt famnen | ||||||
| och låter dem somna i frid | ||||||
| 219 | ||||||
| Min älskade från våra ungdomsår | ||||||
| aldrig, aldrig mer Din hand jag hålla får | ||||||
| 220 | ||||||
| Hand i hand från ungdomsåren | ||||||
| Vi troget vandrat med varann | ||||||
| Vi delat kärlek, hopp och frid | ||||||
| Vi delat sjukdom, sorg | ||||||
| och strid | ||||||
| 221 | ||||||
| Så har vi vandrat Du och jag | ||||||
| i kärlek, hand i hand | ||||||
| Så har vi delat varje dag | ||||||
| i våra drömmars land, | ||||||
| Vår lycka var vår rikedom, | ||||||
| nu har Du gått, | ||||||
| min hand är tom | ||||||
| 222 | ||||||
| Det fanns för oss alla ett rum i Ditt hjärta | ||||||
| För alla utav oss Du gjorde Ditt allt | ||||||
| Du deltog med oss i vår glädje och smärta | ||||||
| Hav tack, lilla pappa, hav tack för allt | ||||||
| 223 | ||||||
| Mor har räckt Dig handen | ||||||
| Du har fattat den | ||||||
| På den andra stranden | ||||||
| Har ni mötts igen | ||||||
| 224 | ||||||
| Sov gott, käre Far i gravens ro | ||||||
| Hav tack för Din kärlek, | ||||||
| Din möda och tro | ||||||
| 225 | ||||||
| Nu, käre Far, Du från oss farit | ||||||
| Upp till en annan, bättre värld | ||||||
| Vi tacka Dig för vad Du varit | ||||||
| Vid hemmets lugna varma härd | ||||||
| De vackra minnena av Dig | ||||||
| Skall ständigt lysa på vår stig | ||||||
| 226 | ||||||
| Tack Far, för de lyckliga åren | ||||||
| För kärlekens manande bud | ||||||
| För uppoffring ända till båren | ||||||
| För trohet mot mänskor och Gud | ||||||
| 227 | ||||||
| Tom blir platsen i hemmets vrå | ||||||
| Tung blir vägen att ensam gå | ||||||
| Tack käre make | ||||||
| för de år som gått | ||||||
| Tack käre Far | ||||||
| för allt vi fått | ||||||
| 228 | ||||||
| Älskade Pappa Make och Vän | ||||||
| Vi står här med gråt och med saknad | ||||||
| Spill inga tårar, | ||||||
| sa Du, när jag dör | ||||||
| Det är inget att gråta för | ||||||
| I minnet lever jag ju kvar | ||||||
| Ingen kan dö som levat har | ||||||
| Tänk er, som om jag tog | ||||||
| en promenad | ||||||
| Vi ses igen, inte nu, | ||||||
| men om ett tag | ||||||
| 229 | ||||||
| Nu rösten har tystnat och handen som smekt | ||||||
| har fallit så stilla ner | ||||||
| Och kärlekens glimt, som i ögat lekt, | ||||||
| har slocknat och tänds aldrig mer | ||||||
| För allt vad Du var vill vi ödmjukt stå | ||||||
| med händerna knäppta till bön | ||||||
| Tack, älskade Make, min Pappa och vän, | ||||||
| När livet är slut får vi mötas igen | ||||||
| 230 | ||||||
| Du var mitt allt | ||||||
| mitt allt i evighet | ||||||
| 231 | ||||||
| En stund, ej dag gått fram, | ||||||
| då jag Din huldhet ej försporde | ||||||
| Men bort Du gick, och jag ej fick | ||||||
| Dig löna, som jag borde | ||||||
| 232 | ||||||
| En tröst i sorgen Gud oss ger | ||||||
| Att Far nu slipper lida mer | ||||||
| 233 | ||||||
| När Mor gick bort, | ||||||
| så ensam blev Din strid | ||||||
| Nu käre Far | ||||||
| har även Du fått frid | ||||||
| 234 | ||||||
| Nu brustit har Ditt trogna varma hjärta | ||||||
| Din kära röst för alltid tystnat har | ||||||
| Du lämnat oss i sorg och smärta | ||||||
| Men ljust och vackert står | ||||||
| Ditt minne kvar | ||||||
| 235 | ||||||
| Stilla, så stilla gick solen ner | ||||||
| Slut är den långa arbetsdagen | ||||||
| Strålande ögat ej mer mot oss ler | ||||||
| Hjälpande handen ej räckes mer | ||||||
| Det ljusa och vackra förbliver | ||||||
| 236 | ||||||
| Så ärligt och troget Du tjänat | ||||||
| För mödorna aldrig Du vek | ||||||
| Din blick var öppen och trofast | ||||||
| Ditt hjärta det kände ej svek | ||||||
| 237 | ||||||
| Tack, Make och Fader | ||||||
| för allt vad Du varit | ||||||
| Tack för den glädje | ||||||
| i hemmet Du var | ||||||
| Tack för de lyckliga åren | ||||||
| som farit | ||||||
| Tack för de minnen | ||||||
| Du lämnade kvar | ||||||
| 238 | ||||||
| Troget har Du alltid strävat | ||||||
| Och för mödan aldrig bävat | ||||||
| Tills Du inte kunde mer | ||||||
| Ro vi unnar nu Ditt hjärta | ||||||
| Då Du vilar ifrån smärta | ||||||
| 239 | ||||||
| Vi delat sjukdom, sorg och strid | ||||||
| Vi delat hälsa, lycka, frid | ||||||
| En gång vi delar samma grav | ||||||
| Tack för allt som Du gav | ||||||
| 240 | ||||||
| Ärlig och strävsam var Din vandring | ||||||
| Stilla och fridsam gick Du bort | ||||||
| 241 | ||||||
| Du Make, Far, Morfar och gode vän | ||||||
| En saknad så stor, vi fattar ej än | ||||||
| Att Du ej längre finns i familjens skara | ||||||
| Din livskraft gick så hastigt till ända | ||||||
| Ej längre till oss Du kan återvända | ||||||
| I vårt minne vi kommer att Dig bevara | ||||||
| 242 | ||||||
| Hur vi ber och hur vi gråter, | ||||||
| Pappa får vi aldrig åter | ||||||
| Alltid nöjd och glad Du var, | ||||||
| tröst och kärlek allt Du gav | ||||||
| Men i vårt hjärta vi har | ||||||
| minnet av en älskad Far | ||||||
| Givmildheten var Din stjärna, | ||||||
| godhet var Ditt hjärtas sång | ||||||
| Hjälpsam så oändligt gärna, | ||||||
| minnet lever, vi möts en gång | ||||||
| 243 | ||||||
| Kära Maka, sörj mig icke | ||||||
| kära barn gråt ej mer | ||||||
| Nu jag sluppit undan mycket oro | ||||||
| varav världen ger | ||||||
| Mina dagar var utmätta | ||||||
| de voro icke fler | ||||||
| 244 | ||||||
| Hand i hand från ungdomsdagar | ||||||
| Vi trofast vandrat livet ut | ||||||
| O min käre, gode Make | ||||||
| jag kan aldrig glömma Dig | ||||||
| Dina händer ligger stilla | ||||||
| med en bruten ros uti | ||||||
| Minuterna står stilla | ||||||
| i den sorg som drar förbi Så stilla | ||||||
| Du somnade in från världen | ||||||
| Soliga minnen Du lämnade kvar | ||||||
| Tårfyllda ögon Dig följa på färden | ||||||
| Tack för all kärlek och godhet Du gav | ||||||
| 245 | ||||||
| Många blev åren Du vandrade här | ||||||
| Så trogen, så verksam i tiden. | ||||||
| Nu mättad av ålder förunnat | ||||||
| Dig är Få njuta av eviga friden. | ||||||
| Tack lilla Pappa. | ||||||
| 301 | ||||||
| Din sol gick upp men | ||||||
| skymdes bort | ||||||
| Du var för god för livet | ||||||
| Fast Din levnad blev så kort | ||||||
| Du har oss mycket givet | ||||||
| 302 | ||||||
| Du var ett lån vi alltid minns | ||||||
| Något underbart som ej | ||||||
| längre finns | ||||||
| 303 | ||||||
| En liten ängel kom | ||||||
| Log och vände om | ||||||
| 304 | ||||||
| Gud som haver barnen kär | ||||||
| se till mig som liten är | ||||||
| Vart jag mig i världen vänder | ||||||
| Står min lycka i Guds händer | ||||||
| Lyckan kommer, lyckan går | ||||||
| Du förbliver, Fader vår | ||||||
| 305 | ||||||
| Tryggare kan ingen vara | ||||||
| Än Guds lilla barnaskara | ||||||
| Stjärnan ej på himlafästet | ||||||
| Fågeln ej i kända nästet | ||||||
| Vad han tar och vad han giver | ||||||
| Samme Fader han dock bliver | ||||||
| Och hans mål är blott det ena: | ||||||
| Barnets sanna väl allena | ||||||
| 306 | ||||||
| Svårt att se i unga dar | ||||||
| friska blommor falla, | ||||||
| tungt att mista Du som var | ||||||
| glädjen för oss alla | ||||||
| 307 | ||||||
| Låt barnen komma till mig | ||||||
| Och förmenen dem det icke, | ||||||
| ty Guds rike hör sådana till | ||||||
| 308 | ||||||
| Mänskligt skådat kan det tyckas | ||||||
| att för ung Du dog | ||||||
| Men en annan visste bättre | ||||||
| Herren gav och tog | ||||||
| 309 | ||||||
| Snart bröt Du upp, | ||||||
| Snart drog Du bort | ||||||
| En flyktig gäst | ||||||
| Ditt liv blev kort | ||||||
| En vår som blott | ||||||
| i blomning gick | ||||||
| En gryning som ej dagas fick | ||||||
| 310 | ||||||
| Sov gott, mitt barn, sov gott i Gud | ||||||
| Guds änglar i sin vita skrud | ||||||
| Som för den Högstes anlete stå | ||||||
| De vaka här för Dig också | ||||||
| 311 | ||||||
| Herren gav och Herren tog | ||||||
| Lovat vare Herrens namn | ||||||
| 312 | ||||||
| Nu är du förd, du lilla | ||||||
| Till Herrens örtagård | ||||||
| Ej mer Dig där gör illa | ||||||
| Vår vinter, kall och hård | ||||||
| Där får för Gud du träda | ||||||
| I klarhet lik hans sol | ||||||
| Och barnasången kväda | ||||||
| För Lammets kungastol | ||||||
| 313 | ||||||
| Till livet Du kom | ||||||
| från livet Du gick | ||||||
| Du såg på oss för ett ögonblick | ||||||
| Varför Du vände | ||||||
| vi söker ett svar | ||||||
| För alltid skall minnet | ||||||
| av Dig finnas kvar | ||||||
| 314 | ||||||
| Stilla, stum drog vår älskade | ||||||
| ur kretsen bort | ||||||
| - livets färger, som logo | ||||||
| underbart, gåtfullt, men kort | ||||||
| blektes, slocknade,dogo | ||||||
| 315 | ||||||
| Lyckans Stjärna | ||||||
| lyst för oss. | ||||||
| Du nu somnat in | ||||||
| och vi älskar Dej | ||||||
| och bevarar Dig | ||||||
| i våra hjärtan | ||||||
| 316 | ||||||
| Ej kan med ord vi skildra | ||||||
| den sorg oss drabbat har | ||||||
| ej mäktar vi beskriva | ||||||
| vad allt för oss han var. | ||||||
| Förlustens hela storlek | ||||||
| vi ej kan fatta än | ||||||
| vet blott att här vi mistat | ||||||
| vår kära, kära vän. | ||||||
| 317 | ||||||
| Vi innesluter nu Dig vår kära | ||||||
| i hågkomstens tacksamhetsgärd | ||||||
| och tröstar oss med att Du finnes | ||||||
| i en bättre och ljusare värld | ||||||
| 318 | ||||||
| Vi vet ingenting, | ||||||
| Vi anar ingenting | ||||||
| Från det ena ögonblicket | ||||||
| till det andra | ||||||
| 401 | ||||||
| Herren gav och Herren tog | ||||||
| Lovat vare Herrens namn | ||||||
| 402 | ||||||
| Vi viskar tyst de orden | ||||||
| Du var det käraste på jorden | ||||||
| 403 | ||||||
| Till flydda tider återgår | ||||||
| min tanke än så gärna | ||||||
| Mig vinkar från förflutna år | ||||||
| så mången vänlig stjärna | ||||||
| 404 | ||||||
| Någonstans inom oss | ||||||
| är vi alltid tillsammans | ||||||
| 405 | ||||||
| Mötas och skiljas är livets gång | ||||||
| Skiljas och mötas är hoppets sång | ||||||
| 406 | ||||||
| Minnet vår glädje | ||||||
| Återseendet vårt hopp | ||||||
| 407 | ||||||
| Ingen dag är så lång | ||||||
| att ej dess afton kommer | ||||||
| 408 | ||||||
| Lika stilla som Du levat | ||||||
| Lika stilla gick Du bort | ||||||
| 409 | ||||||
| Minnen som rör vid vårt hjärta | ||||||
| går aldrig förlorade | ||||||
| 410 | ||||||
| Vara samman, skiljas, fara | ||||||
| det är så vårt öde är bestämt att bli | ||||||
| 411 | ||||||
| Jordens oro viker | ||||||
| för den frid som varar | ||||||
| Graven allt förliker | ||||||
| himlen allt förklarar | ||||||
| 412 | ||||||
| En tröst i sorgen Gud oss ger | ||||||
| Att den vi älskar ej lider mer | ||||||
| 413 | ||||||
| Tåligt och god har Du levat Din tid | ||||||
| Tacksamt vi önskar Dig, | ||||||
| vila i frid | ||||||
| 414 | ||||||
| Skön är friden | ||||||
| vilan i Din tysta grav | ||||||
| Du har fyllt Ditt värv i tiden | ||||||
| Ödmjukt tack för allt Du gav | ||||||
| 415 | ||||||
| Ditt goda hjärta | ||||||
| Ditt ljusa sinne | ||||||
| hos oss skall leva | ||||||
| i tacksamt minne | ||||||
| 416 | ||||||
| Du går ifrån oss | ||||||
| men är ej borta | ||||||
| I våra tankar | ||||||
| Du lever kvar | ||||||
| 417 | ||||||
| Så stilla kom döden | ||||||
| den kom som en vän | ||||||
| Den tog Dig i handen | ||||||
| Och förde Dig hem | ||||||
| 418 | ||||||
| Ljuvt är att vila | ||||||
| när krafterna domna | ||||||
| Skönt i den eviga vilan | ||||||
| få somna | ||||||
| 419 | ||||||
| Ärlig och strävsam var | ||||||
| Din vandring | ||||||
| Stilla och fridsamt | ||||||
| gick Du bort | ||||||
| 420 | ||||||
| Hur skönt att somna | ||||||
| när dagen är slut | ||||||
| hur skönt att vila | ||||||
| från lidandet ut | ||||||
| 421 | ||||||
| Ty Du, blott Du var livet | ||||||
| när det var som vackrast och bäst | ||||||
| och mycket blev Dig givet, | ||||||
| men alltid gav Du mest | ||||||
| 422 | ||||||
| Du var så trött | ||||||
| Din bleka kind | ||||||
| Nu smeks till ro | ||||||
| Av evighetens vind | ||||||
| 423 | ||||||
| I minnet Du lever | ||||||
| Du finns alltid kvar | ||||||
| I minnet vi ser Dig | ||||||
| precis som Du var | ||||||
| 424 | ||||||
| Allt är givet | ||||||
| människan som lån | ||||||
| 425 | ||||||
| Det finns en glädje | ||||||
| större än sorgen | ||||||
| Glädjen att minnas | ||||||
| 426 | ||||||
| Minnet skall vårda vad livet ägde | ||||||
| Saknaden visa vad döden tog | ||||||
| 427 | ||||||
| Som ljusen sakta brinna | ||||||
| i sina stakar ner | ||||||
| Så slutar våra dagar | ||||||
| Vi har dem icke mer | ||||||
| 428 | ||||||
| Två ögon slutna | ||||||
| Två händer knäppta | ||||||
| i stilla frid | ||||||
| 429 | ||||||
| Minnenas skira regnbåge | ||||||
| är vår levnadsbro till Dig | ||||||
| 430 | ||||||
| O, djupa sorg | ||||||
| att skiljas från varann! | ||||||
| Det är en sorg | ||||||
| som ej tår lindra kan | ||||||
| 431 | ||||||
| Sörj ej den gryende dagen förut | ||||||
| njut av den flyende varje minut | ||||||
| 432 | ||||||
| Gråt ej för att jag är borta | ||||||
| gläds för att jag har funnits | ||||||
| 433 | ||||||
| Liten blomma på mossig stig | ||||||
| Glöm ej mig | ||||||
| Älskade vän vila i frid | ||||||
| 434 | ||||||
| Säg ej med sorg | ||||||
| att jag är död | ||||||
| Säg i tacksamhet | ||||||
| att jag har levat | ||||||
| 435 | ||||||
| Vi ville så gärna | ||||||
| behålla Dig kvar | ||||||
| men Din stund på jorden | ||||||
| fullbordad var | ||||||
| 436 | ||||||
| Snart kyrkans klockor mana oss, | ||||||
| att lämna Dig i frid | ||||||
| Vi viska alla, tack för allt | ||||||
| vi mötas om en tid | ||||||
| 437 | ||||||
| Där borta där vindarna sjunga | ||||||
| sin eviga jubelsång | ||||||
| Vi glömma sorgerna tunga | ||||||
| och mötas åter en gång | ||||||
| 438 | ||||||
| Ack, huru litet veta vi | ||||||
| när ödets timma slår | ||||||
| Och ännu mindre anar vi | ||||||
| vem kallelsen får | ||||||
| 439 | ||||||
| Det minst sagda är det | ||||||
| djupast kända | ||||||
| Därför vare nu vårt tack | ||||||
| det enda | ||||||
| 440 | ||||||
| Tack för vad Du givit | ||||||
| Tack för vad Du var | ||||||
| Tack för ljusa minnen | ||||||
| som Du lämnat kvar | ||||||
| 441 | ||||||
| Till liv och odödlighet bjuden | ||||||
| Är människan av Gud | ||||||
| genom döden | ||||||
| 442 | ||||||
| Inte trodde jag vi Dig | ||||||
| skulle mista | ||||||
| Att ögon som strålat så | ||||||
| klart skulle brista | ||||||
| 443 | ||||||
| Och sen skall komma | ||||||
| mycket klara dagar, | ||||||
| då vi skall se | ||||||
| och dröjande förstå | ||||||
| 444 | ||||||
| Gud giv mig sinnesro | ||||||
| att acceptera | ||||||
| det jag inte kan förändra | ||||||
| Mod att förändra det jag kan | ||||||
| och förstånd att | ||||||
| inse skillnaden | ||||||
| 445 | ||||||
| Vi tackar för allt vad | ||||||
| i livet du skänkt | ||||||
| För kärlek och lycka | ||||||
| Vad vackert Du tänkt | ||||||
| För allt vad Du gjort | ||||||
| för de Dina | ||||||
| 446 | ||||||
| Sakta sänker sig natten ner | ||||||
| Världens oro ej når Dig mer | ||||||
| Hjärtat brustit i livets strid | ||||||
| Slumra, slumra i evig frid | ||||||
| 447 | ||||||
| Tacksamt tag vad livet bjuder | ||||||
| Sök i allt en mening se | ||||||
| Den som världens lagar skriver | ||||||
| Låter intet fåfängt ske | ||||||
| 448 | ||||||
| Att vara, är att vara | ||||||
| vad man innerst vill | ||||||
| Att kunna kasta ankar | ||||||
| Kunna svara, tiga still | ||||||
| i ro med sina tankar | ||||||
| Att kunna känna | ||||||
| storm och vind | ||||||
| Och värmen från | ||||||
| din mjuka kind | ||||||
| 449 | ||||||
| Kanhända vi på väg till något annat | ||||||
| En flyktig stund i denna värld har stannat | ||||||
| Kanhända livet här är blott ett hinder | ||||||
| På vägen dit | ||||||
| där intet jordiskt binder | ||||||
| 450 | ||||||
| Gud för Dig är allting klart | ||||||
| allt det dolda uppenbart | ||||||
| Mörkret är ej mörkt för Dig | ||||||
| och i dunklet ser Du mig | ||||||
| 451 | ||||||
| Ljuvt är att vila | ||||||
| när krafterna domna | ||||||
| Skönt i den eviga | ||||||
| vilan få somna | ||||||
| 452 | ||||||
| Min tröst att Du, min älskade | ||||||
| ej behöver lida mer | ||||||
| 453 | ||||||
| Nu slut är smärtan | ||||||
| Du funnit frid | ||||||
| Men lämnat hjärtan | ||||||
| som saknar Dig | ||||||
| 454 | ||||||
| När dagen synes oss | ||||||
| som bäst | ||||||
| Kom döden som vår gäst | ||||||
| Hämtar det som kärast var | ||||||
| Lämnar bara tomhet kvar | ||||||
| 456 | ||||||
| Till liv och odödlighet bjuden | ||||||
| Är människan av Gud | ||||||
| genom döden | ||||||
| 457 | ||||||
| Tålig var Du intill slutet | ||||||
| Hoppet höll Du alltid kvar | ||||||
| Vi skall alltid minnas | ||||||
| hur god Du var | ||||||
| 458 | ||||||
| Alla länkar brista | ||||||
| allt vi måste mista, | ||||||
| endast ett står kvar: | ||||||
| Minnet av det Du var | ||||||
| 459 | ||||||
| Alltid så lugnt och stilla | ||||||
| Tålig och god Du var | ||||||
| Så skola Dig vi minnas | ||||||
| Vi som har lämnats kvar | ||||||
| 460 | ||||||
| Allt är nära, | ||||||
| allt är långt ifrån | ||||||
| Allt är givet människan | ||||||
| som lån | ||||||
| 461 | ||||||
| Din blick har slocknat kär | ||||||
| Vi ser Dig aldrig i livet här | ||||||
| Kvalen domnat från livets strid | ||||||
| Slumra, o slumra i evig frid | ||||||
| 462 | ||||||
| Du var flitig, för mödor | ||||||
| aldrig svikit, tills du inte | ||||||
| orkade mer | ||||||
| 463 | ||||||
| Efter sjukdom i många år | ||||||
| så skönt Du sova får | ||||||
| Vila i frid | ||||||
| 464 | ||||||
| En människas dagar | ||||||
| äro såsom gräset på marken | ||||||
| När vinden går däröver | ||||||
| är det icke mer | ||||||
| 465 | ||||||
| En våg har hunnit sin trygga strand | ||||||
| och kastas ej mer kring haven | ||||||
| en främling har funnit sitt rätta land | ||||||
| en vandrare har lagt ner staven | ||||||
| 466 | ||||||
| Finge jag en gång Dig se | ||||||
| Så skön, som Du fordom var, | ||||||
| Dig se uti oskuld sjunga, le, | ||||||
| Som under Din bardomsdar | ||||||
| 467 | ||||||
| Genom öppen pärleport | ||||||
| in i himmelen jag går, | ||||||
| Ty för Jesu stora kärlek | ||||||
| och för mig den öppen står | ||||||
| 468 | ||||||
| Minns mig som jag var en gång | ||||||
| då allting sjöng en livets sång | ||||||
| minns de tankar jag då tänkte | ||||||
| minns den kärlek jag Er skänkte | ||||||
| 469 | ||||||
| Minns mig som jag var en gång | ||||||
| Jag ofta sjöng min lilla sång: | ||||||
| Gör det lilla Du kan | ||||||
| Gör det villigt och glatt | ||||||
| Snart de dyrbara tillfällen flyr | ||||||
| 470 | ||||||
| Någonting är att vara, | ||||||
| Någonting är att | ||||||
| inte vilja vara | ||||||
| Om jag ville vara, | ||||||
| Så skulle jag vara hos Någon | ||||||
| 471 | ||||||
| Själens frihet Du vunnit | ||||||
| i evighetens rum och tid | ||||||
| Du funnit salighetens frid | ||||||
| 501 | ||||||
| Flitig så länge | ||||||
| krafterna räckte | ||||||
| Fridsam och nöjd | ||||||
| har Du levat Din tid | ||||||
| Somnat när allmakten | ||||||
| livslågan släckte | ||||||
| Ljust är Ditt minne | ||||||
| Vila i frid | ||||||
| 502 | ||||||
| Varmt var Ditt hjärta | ||||||
| Och glatt Ditt sinne | ||||||
| Ljust och soligt | ||||||
| Lyser Ditt minne | ||||||
| 503 | ||||||
| Du gick så stilla | ||||||
| Din väg i livet | ||||||
| Så tyst och trogen | ||||||
| Din plikt Du gjort | ||||||
| Hav tack för allt | ||||||
| Du i kärlek givit | ||||||
| Ditt minne lever | ||||||
| Det går ej bort | ||||||
| 504 | ||||||
| Allt av rosor som Du skänkte, | ||||||
| allt av kärlek som Du gav | ||||||
| allt det goda som Du tänkte | ||||||
| jordas ej uti Din grav | ||||||
| 505 | ||||||
| Ordlös möda, tro och heder | ||||||
| växte på Din levnadsstig | ||||||
| Tacksamhetens tankar breder | ||||||
| nu sitt täcke över Dig | ||||||
| 506 | ||||||
| Ditt goda varma hjärta | ||||||
| har slagit sitt sista slag | ||||||
| Nu vilar Du fri från smärta | ||||||
| efter Din rastlösa arbetsdag | ||||||
| 507 | ||||||
| Hur ärligt och troget Du kämpat | ||||||
| från mödorna aldrig Du vek | ||||||
| Din blick var så öppen och trofast | ||||||
| Ditt hjärta det kände ej svek | ||||||
| 508 | ||||||
| Du kämpat så tåligt och länge | ||||||
| Ditt hjärta för alla haft tid | ||||||
| Din hjälpande hand har nu domnat | ||||||
| Vi önskar Dig vila i frid | ||||||
| 509 | ||||||
| Två ögon som lyst är slutna | ||||||
| Två flitiga händer lagt sig till ro | ||||||
| Så vilar de vackra förflutna | ||||||
| I minnenas helgade bo | ||||||
| 510 | ||||||
| Nu tomt det efter Dig har blivit | ||||||
| Det känns som solens ljus för oss gått ner | ||||||
| Ty ingen såsom Du har kärlek givit | ||||||
| Din plats kan aldrig fyllas mer | ||||||
| 511 | ||||||
| Stilla godhet, tro och heder | ||||||
| Lyste kring Din vandringsstig | ||||||
| Tacksamhetens tankar breder | ||||||
| Nu sitt täcke över Dig | ||||||
| 512 | ||||||
| Den människa som ger | ||||||
| med fulla händer | ||||||
| sitt hjärtas guld | ||||||
| sin godhets rikedom | ||||||
| För henne sig | ||||||
| en evig låga tänder | ||||||
| som brinner klar | ||||||
| i minnets helgedom | ||||||
| 513 | ||||||
| Stilla så stilla gick solen ner | ||||||
| slutad är arbetsdagen | ||||||
| Hjälpande handen ej räckes mer | ||||||
| strålande ögat ej mer mot oss ler | ||||||
| minnet det ljusa förbliver | ||||||
| 514 | ||||||
| Aldrig en suck, aldrig en klagan | ||||||
| Alltid förnöjd på jorden Du gått | ||||||
| Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar | ||||||
| Så nöjd som Du levat, | ||||||
| så nöjd gick Du bort | ||||||
| 515 | ||||||
| Aldrig förtröttas | ||||||
| och aldrig modlöst klaga | ||||||
| sjunga under striderna | ||||||
| om hemmets stora ro | ||||||
| Bördorna de tunga på | ||||||
| skuldran villigt taga | ||||||
| Bygga mitt i böljesvall på | ||||||
| hoppets stjärnebro | ||||||
| 516 | ||||||
| Allting bleknar, allting brister | ||||||
| Livets röda tråd är skör | ||||||
| Den man håller av man mister | ||||||
| Den vi älskat mest, den dör | ||||||
| 517 | ||||||
| Det minst sagda är det | ||||||
| djupast kända | ||||||
| Därför vare nu vårt tack | ||||||
| det enda | ||||||
| 518 | ||||||
| Ditt goda hjärta. Ditt goda sinne | ||||||
| Hos oss skall leva i tacksamt minne | ||||||
| 519 | ||||||
| Drömmens fågelvingar | ||||||
| bar mig genom eld och is | ||||||
| Jag gick med lätta steg | ||||||
| mot paradis | ||||||
| 520 | ||||||
| Du gick så stilla Din väg i livet | ||||||
| Så tyst och trogen | ||||||
| Din plikt Du gjort | ||||||
| Hav tack för allt | ||||||
| Du i kärlek givit | ||||||
| Ditt minne lever, | ||||||
| det går ej bort | ||||||
| 521 | ||||||
| Hav tack för allt vad Du oss skänkte | ||||||
| Och vad för oss Du varit | ||||||
| har Minst på Dig själv | ||||||
| Du alltid tänkte | ||||||
| Och om vårt väl Du omsorg bar | ||||||
| Om också tung vår sorg vi finne | ||||||
| Vi tackar Gud för tid som gått | ||||||
| Och för det vackra ljusa minne | ||||||
| Som vi av Dig i livet fått | ||||||
| 522 | ||||||
| Hur var Ditt liv? | ||||||
| Det var storm och nöd | ||||||
| Och kamp i en enda veva | ||||||
| Det var gäckad längtan | ||||||
| och fåfäng glöd | ||||||
| Och små glimtar i molnens reva | ||||||
| Jag är så glad att jag fått leva | ||||||
| 523 | ||||||
| I hembygdens kyrka Du kommit i hamn | ||||||
| Där Dig inga sorger skall trycka | ||||||
| Du bäddas i hembygdens soliga famn | ||||||
| Det är hembygdens klockor som ringa | ||||||
| Och frid är den hälsning de bringa | ||||||
| 524 | ||||||
| Kära gamla kyrkogård | ||||||
| I min hembygds fagra nejder | ||||||
| Slut mig i Din vård | ||||||
| Efter livets fejder | ||||||
| Under gröna kullars tak | ||||||
| Mina fäder vilar | ||||||
| I det tysta sovgemak | ||||||
| Låt mig fridfullt vila | ||||||
| 525 | ||||||
| När jag minns de döda | ||||||
| minns jag hur de logo: | ||||||
| Livets låga darrar | ||||||
| ljus i deras blick | ||||||
| Alltid vill jag minnas, | ||||||
| älskade, som dogo | ||||||
| Leendet, som tändes, | ||||||
| tindrade och gick | ||||||
| 526 | ||||||
| Stilla, så stilla Du somnat | ||||||
| Din smärta så tåligt Du bar | ||||||
| Flitiga händer har domnat | ||||||
| Men Ditt ljusa minne står kvar | ||||||
| 527 | ||||||
| Tag mig, håll mig, | ||||||
| smek mig sakta | ||||||
| Famna mig varligt | ||||||
| en liten stund | ||||||
| Gråt ett grand | ||||||
| för så trista fakta | ||||||
| Se mig med ömhet | ||||||
| sova en blund | ||||||
| 528 | ||||||
| Vad le de åt i sin sista minut: | ||||||
| Är det ett bud från vän till vän | ||||||
| Eller är det ett tack för att allt är slut | ||||||
| Till den som tog lånet igen | ||||||
| Är det minnet av allt vad de ägt och mist | ||||||
| Eller suset av himlarnas sång | ||||||
| Var tröst - en liten tid - | ||||||
| Och till sist får du veta | ||||||
| det själv en gång | ||||||
| 529 | ||||||
| Vad är att dö, det är att somna | ||||||
| Från lidandet i smärtans land | ||||||
| Det är att sakta ljuvligt domna | ||||||
| Likt en våg som rullar in mot strand | ||||||
| Det är att över floden ila | ||||||
| Till hemmets famn till ro och vila | ||||||
| 530 | ||||||
| Våg, du som bär mig, | ||||||
| högt emot viddernas ljus | ||||||
| Makt som begär mig tag | ||||||
| mig som ton i ditt sus | ||||||
| Hjärtat som dignat | ||||||
| somnar till sist i din famn | ||||||
| Evigt välsignat | ||||||
| vare i kärlek ditt namn | ||||||
| 531 | ||||||
| Vänlig, god Du alltid varit | ||||||
| Utan klagan smärtan bar | ||||||
| Ingen vet vad Du har lidit | ||||||
| Nu Du vilan funnit har | ||||||
| Vi nu måste sorgen bära | ||||||
| Fastän tom är hemmets vrå | ||||||
| Vad Du gav åt Dina kära | ||||||
| Finns i minnet kvar ändå | ||||||
| 532 | ||||||
| Väl dem, som redligt det ädla velat | ||||||
| Det rätta sökt och det milda tänkt | ||||||
| Som älskat mycket, | ||||||
| fastän de felat | ||||||
| Dem varde mycket ock | ||||||
| efterskänkt | ||||||
| 533 | ||||||
| Avskedets stund har kommit | ||||||
| borta från sjukdom, oro och strid | ||||||
| det hem som Du älskat | ||||||
| där blommorna har spirat | ||||||
| det lämnar Du nu | ||||||
| för en skönare värld | ||||||
| skön blir vilan som graven ger | ||||||
| gott är att veta, Du lider ej mer | ||||||
| 534 | ||||||
| Det hem som Du älskat, | ||||||
| där blommor har spirat | ||||||
| Det lämnar Du nu | ||||||
| för en skönare värld | ||||||
| Den tomhet vi känner, | ||||||
| kan ord ej beskriva | ||||||
| Hav tack för det goda | ||||||
| Du sått på Din färd | ||||||
| 535 | ||||||
| Det suckar av vemod då banden de brista | ||||||
| Det tar om vårt hjärta då kära vi mista | ||||||
| Din blick har slocknat | ||||||
| Din röst har tystnat | ||||||
| Du funnit frid | ||||||
| 536 | ||||||
| Din verksamhetsdag har nått sitt slut | ||||||
| Din ordnande hand har domnat | ||||||
| Aftonen kom, Du kämpat ut | ||||||
| I frid Du stilla somnat | ||||||
| Det susar så sakta en sorgesång | ||||||
| Bland träden där hemma | ||||||
| Där Du bott en gång | ||||||
| 537 | ||||||
| Du fyllde Ditt liv med glädje för alla | ||||||
| Din förmåga att skapa, | ||||||
| och vänskap framkalla | ||||||
| Ditt tidiga insomnande blir för | ||||||
| oss ett stort tomrum | ||||||
| 538 | ||||||
| Du somnade stilla | ||||||
| När färden var slut | ||||||
| Från allt vad Du lidit | ||||||
| Du nu vilar ut | ||||||
| I tacksamt minne hos oss | ||||||
| Du skall bo | ||||||
| Vi unnar Dig vila i ro | ||||||
| 539 | ||||||
| Ej sorg det finns | ||||||
| som känns så svår | ||||||
| som när en älskad från oss går | ||||||
| Men smärtan lindras | ||||||
| då man tänker | ||||||
| att döden frihet | ||||||
| ifrån plågor skänker | ||||||
| 540 | ||||||
| Flitigt har Du alltid strävat | ||||||
| Och för mödan aldrig bävat | ||||||
| Tills du inte kunde mer | ||||||
| Därför önska vi ditt hjärta | ||||||
| Nu får vila från all smärta | ||||||
| Och med ro uti Din själ | ||||||
| En vila välförtjänt | ||||||
| Farväl | ||||||
| 541 | ||||||
| Jag tager farväl, | ||||||
| jag bjuder god natt | ||||||
| och sant farväl jag nu säger | ||||||
| Nu länge jag lidit och lutar så matt | ||||||
| mitt huvud mot plågornas läger | ||||||
| Jag bad till min Gud om | ||||||
| tröst för min själ | ||||||
| Och Herren mig hörde i nöden | ||||||
| Nu finner jag vila i döden | ||||||
| 542 | ||||||
| När höstlöven fallit | ||||||
| och mot vintern vi går | ||||||
| Med saknad och sorg | ||||||
| Vi står vid Din bår | ||||||
| Vi anade ej att vi | ||||||
| Dig skulle mista | ||||||
| Att sommaren som gått | ||||||
| skulle bliva den sista | ||||||
| 543 | ||||||
| När höststormen susar | ||||||
| kring skog och sjö | ||||||
| har arbetsdagen gått till ända. | ||||||
| Men allt Du för oss gjort | ||||||
| skall aldrig bli glömt | ||||||
| 544 | ||||||
| Som dagen är slut | ||||||
| Då sol gått ner | ||||||
| Din levnad är slut | ||||||
| Du finns ej mer | ||||||
| Men minnet skall leva | ||||||
| Hos dem Du höll av | ||||||
| De som närmast och kärast | ||||||
| I livet Dig var | ||||||
| Och klockorna ringa till vila | ||||||
| 545 | ||||||
| Vi har hört tillsammans | ||||||
| liksom vindar och hav | ||||||
| blott döden kunde bryta | ||||||
| våra löften vi gav. | ||||||
| Arbetet var Din glädje | ||||||
| Vilan blev Din lön. | ||||||
| Tack, sov i stilla ro. | ||||||
| 546 | ||||||
| Vi tackar för allt vid i livet Du skänkt | ||||||
| för kärlek och lycka vad vackert Du tänkt | ||||||
| För allt vad Du gjort för oss alla | ||||||
| Välsignat vare Ditt ljusa minne | ||||||
| 601 | ||||||
| Så liten plats en människa tar på jorden | ||||||
| mindre än ett träd i skogen | ||||||
| Så stort tomrum hon lämnar efter sig | ||||||
| En hel värld kan inte fylla det | ||||||
| 602 | ||||||
| Tyst slocknar en människas hjärna | ||||||
| Från åren av glädje och strid | ||||||
| En blomma, en människa, | ||||||
| en stjärna har sin bestämda tid | ||||||
| 603 | ||||||
| Du längtade så efter ljuset och våren | ||||||
| När den kom gick Du hastigt ifrån oss | ||||||
| Vi hann ej ta ett riktigt farväl | ||||||
| Det känns så tomt efter Dig | ||||||
| 604 | ||||||
| Plötsligt var lyckan förvandlad av ödet | ||||||
| Allt blev så dystert, så mörkt och kallt | ||||||
| Borta är glädjen kärleken, stödet | ||||||
| Ty Du var vår trygghet, vår tröst, vårt allt | ||||||
| 605 | ||||||
| Livets timmar är korta | ||||||
| Slutets aning fjärran är | ||||||
| Att Du nu är borta | ||||||
| Det för oss ofattbart är | ||||||
| 606 | ||||||
| O rymd, låt din klarhet begjuta | ||||||
| Förvissningens ord | ||||||
| att livet aldrig skall sluta | ||||||
| i stoft och jord | ||||||
| 607 | ||||||
| Livet förgår likt flodens bölja snar | ||||||
| När den förrunnit har | ||||||
| var är dess spår? | ||||||
| 608 | ||||||
| Inget farväl | ||||||
| inga medvetna ord | ||||||
| Så fort och tyst | ||||||
| gick Du bort från vår jord | ||||||
| Här går vi rester | ||||||
| ur Din svunna värld | ||||||
| Bland tankar och minnen | ||||||
| som färgat Din härd | ||||||
| Allt som Du älskat | ||||||
| Oss bilden nu ger | ||||||
| Du talar och skrattar | ||||||
| Vi minns Dig och ser | ||||||
| 609 | ||||||
| Gå sakta, sommar | ||||||
| Gå sakta bort | ||||||
| Din knoppning är flyktig | ||||||
| Din blomning kort | ||||||
| 610 | ||||||
| Somrarna komma, | ||||||
| somrarna fly | ||||||
| snabba som himmelens | ||||||
| farande sky | ||||||
| glömska som vågen | ||||||
| i solens glans | ||||||
| vackra som skimrande | ||||||
| sländors dans | ||||||
| 611 | ||||||
| Döden kommer Livet går | ||||||
| Sakta vi vandra mot natten | ||||||
| Mörkret kommer Ljuset går | ||||||
| men Morgonen föds under natten | ||||||
| 612 | ||||||
| Som svalors snabba flykt i rymdens blå | ||||||
| Som havets våg förrinner uti sanden | ||||||
| Så hastigt våra år och dagar gå | ||||||
| Så fort vi färdas mot den | ||||||
| andra stranden | ||||||
| 613 | ||||||
| Drömmar bleknar, lyckan brister, | ||||||
| livets smala tråd är skör | ||||||
| Den man håller av man mister | ||||||
| den man älskat mest, den dör | ||||||
| 614 | ||||||
| Varför skulle Du så | ||||||
| hastigt ryckas bort | ||||||
| Vår ålders saga blev | ||||||
| så kort | ||||||
| 615 | ||||||
| När våren sig kläder i ljuvaste grönt | ||||||
| Vi tyst Dig i graven gömma | ||||||
| Så hastigt Du från oss rycktes bort | ||||||
| Från livet till döden är steget så kort | ||||||
| 616 | ||||||
| En våg har hunnit sin trygga strand | ||||||
| och kastas ej mer kring haven | ||||||
| en främling har funnit sitt rätta land | ||||||
| en vandrare har lagt ner staven | ||||||
| 617 | ||||||
| Var rädd om Dina kära | ||||||
| Du har dem inte jämt | ||||||
| Vår tid för sammanvaro | ||||||
| vi ej med Gud bestämt | ||||||
| Som ljusen sakta brinner | ||||||
| i sina stakar ner, | ||||||
| Så våra år försvinner | ||||||
| Du har dem inte mer | ||||||
| 618 | ||||||
| Ditt varma hjärta slutat slå | ||||||
| Du alltför tidigt fick från oss gå | ||||||
| Tack för den kärlek Du oss givit har | ||||||
| Ditt vackra ljusa minne lever kvar | ||||||
| 619 | ||||||
| Hur snabbt kom döden, så obetänksamt | ||||||
| Ett avskedsord han fick ej ge de kära | ||||||
| Och ej ett tack för kärlek som han skänkt | ||||||
| Fick de nära fram till honom bära | ||||||
| 620 | ||||||
| Så enkelt Allt som händer, | ||||||
| är bara att oljan i lampan tar slut, | ||||||
| att ett blomblad faller | ||||||
| och att ett liv går ut | ||||||
| 621 | ||||||
| Mot ett tidlöst okänt ledas stegen | ||||||
| Se, det närmar sig för var minut | ||||||
| Och den hand som håller i Din egen | ||||||
| Du skall släppa även den till slut | ||||||
| Ensam tar Du sista steget ut | ||||||
| 622 | ||||||
| Hur underlig är Du i allt vad Du gör | ||||||
| Vem kan Dina vägar förstå | ||||||
| Men ett är dock säkert | ||||||
| Den väg Du mig för | ||||||
| För mig är den bästa ändå | ||||||
| 623 | ||||||
| Att resa är att njuta med sina sinnen fem | ||||||
| Att resa är att alltid i dunklet längta hem | ||||||
| Att resa är att möta så mången charmig vän | ||||||
| Att resa är att lära sig ta farväl igen | ||||||
| 624 | ||||||
| Ack, hur litet veta vi | ||||||
| när ödets timma slår | ||||||
| Och ännu mindre anar vi | ||||||
| vem kallelsen får | ||||||
| 625 | ||||||
| Det liv är icke längst som längst har varat | ||||||
| Den levat längst som fyllde livet bäst | ||||||
| Den är ej rikast vilken mest har sparat | ||||||
| Nej, den är rikast som har givit mest | ||||||
| 626 | ||||||
| Fjärran bortom glänsande skyar | ||||||
| Fjärran bortom bergen och dalarna | ||||||
| Där är evighetens solbelysta strand | ||||||
| Där växer rosen, förutom törnen opp, | ||||||
| Där tänds med morgon-rodnaden | ||||||
| Odödlighetens hopp Var tyst, var stilla o | ||||||
| mänsklighet Snart även Du skall friden få | ||||||
| 627 | ||||||
| Jag vet en port som öppnas | ||||||
| tyst och stängs utan dån | ||||||
| Och alla vägar leda dit | ||||||
| men ingen därifrån | ||||||
| Och alla frågar Var? | ||||||
| Varthän? | ||||||
| men ingen svaret vet | ||||||
| Ty svaret på den frågan är | ||||||
| just portens hemlighet | ||||||
| 628 | ||||||
| När en människa dör, dör en liten värld. | ||||||
| När ett människoliv klipps av, | ||||||
| brister tusen trådar. | ||||||
| Försvinner ett litet världsallt | ||||||
| kring vilket kretsat | ||||||
| andras öden, lidanden och glädje. | ||||||
| Samla i minnets skrin allt de bortgångna gett, | ||||||
| allt de i gott uppsåt försökta att ge | ||||||
| 629 | ||||||
| Som en ström vår tid förrinner | ||||||
| Som en dröm vårt liv försvinner | ||||||
| Men på denna vansklighet | ||||||
| följer själens evighet | ||||||
| 630 | ||||||
| Tanke lätt som fågeln svingar | ||||||
| Upp mot himlen glad och fri | ||||||
| Även Du har dina vingar | ||||||
| Och Din rymd att sväva i | ||||||
| Är det glatt på jorden vila | ||||||
| Bland dess fröjder glad och så | ||||||
| När det skymmer ila | ||||||
| #NAMN? | ||||||
| 701 | ||||||
| Den som älskat kan ej glömma | ||||||
| Den som glömt ej älskat har | ||||||
| Den som älskade och glömde | ||||||
| visste ej vad kärlek var | ||||||
| 702 | ||||||
| Av litet gav Du mycket | ||||||
| Av glädje gav Du mer | ||||||
| Av kärlek gav Du allt | ||||||
| 703 | ||||||
| Och jag stryker från pannan min | ||||||
| sömn i en värld som har vaknat just nu | ||||||
| Och hur vintrarna var har jag ej glömt | ||||||
| i en sommar som aldrig tar slut | ||||||
| 704 | ||||||
| Din kind ej mer jag smeka kan | ||||||
| ej trycka Dina händer Du kommit till ett | ||||||
| annat land där inget ont Dig händer | ||||||
| 705 | ||||||
| En hand är mera värd än | ||||||
| många tusen ord | ||||||
| En vän är mera värd än | ||||||
| allt på denna jord, | ||||||
| och ömhet är en källa | ||||||
| som ej får rinna bort, | ||||||
| och frysa ned och bli till is | ||||||
| för livet är så kort | ||||||
| 706 | ||||||
| Att våga gråta Att våga le | ||||||
| Att visa värme Att våga ge | ||||||
| lite av sin inre själ Omtanke, ömhet, | ||||||
| Att vilja någon annan väl Kärlek, hoppet | ||||||
| Att med min tanke göra någon glad | ||||||
| Är för mig livet Då lever jag | ||||||
| Allt blir som doften efter | ||||||
| vårregn en solig dag | ||||||
| 707 | ||||||
| Förlustens hela storhet | ||||||
| jag ej har fattat än | ||||||
| vet blott att jag har mistat | ||||||
| min allra bästa vän | ||||||
| Då viskar jag de orden | ||||||
| de vackraste jag vet: | ||||||
| Du var mitt allt på jorden | ||||||
| och min i evighet | ||||||
| 708 | ||||||
| Du är inte här, men jag | ||||||
| kysser din kind | ||||||
| En kyss som jag sänder | ||||||
| med smekande vind | ||||||
| Öppna ett fönster, ställ | ||||||
| det på glänt | ||||||
| Den vind som Du känner | ||||||
| är kyssen jag sänt | ||||||
| 709 | ||||||
| Gråt inte för att jag är död | ||||||
| Jag finns inom dig alltid | ||||||
| Du hör min röst,den finns i dig | ||||||
| Du kan höra den när du vill | ||||||
| Du har mitt ansikte, | ||||||
| min kropp finns i dig | ||||||
| Du kan ta fram den när du vill | ||||||
| Allt som finns kvar av mig | ||||||
| finns inom dig | ||||||
| Så är vi alltid tillsammans | ||||||
| 710 | ||||||
| Mycket kan bli sagt fast tystnad rå, | ||||||
| när livslång dag har svetsat människor samman | ||||||
| och när hjärtat lärt sig lyssna och förstå, | ||||||
| att hjälpsam hand som räcks | ||||||
| och blick med ömsint ljus, kan vara tolk för det, | ||||||
| som är för stort att givas namn och ord | ||||||
| 711 | ||||||
| Dagen sig sänker, nattlig blir rymden | ||||||
| Snart blott de eviga stjärnor jag ser | ||||||
| Men jag ej klagar flyende dagen | ||||||
| Ej mig förfäras stundande natten | ||||||
| Ty av den kärlek som går genom världen | ||||||
| Föll ock en strimma in i min själ | ||||||
| 712 | ||||||
| Tag mig, håll mig, smek mig sakta | ||||||
| Famna mig varligt en liten stund | ||||||
| Gråt ett grand för så trista fakta | ||||||
| Se mig med ömhet sova en blund | ||||||
| 713 | ||||||
| När dagen synes oss som bäst | ||||||
| Kom döden som vår gäst | ||||||
| Hämtar det som kärast var | ||||||
| Lämnar bara tomhet kvar | ||||||
| 714 | ||||||
| Från ungdomens dagar med trofasta band | ||||||
| Livets väg vi tillsammans vandrat fram | ||||||
| Delat glädje, bekymmer och framtidstro | ||||||
| Tack härför, när Du lagt Ditt huvud till ro | ||||||
| 715 | ||||||
| Gå ej ifrån mig, Du vill ju stanna | ||||||
| Stanna tills jag själv måste gå | ||||||
| Lägg Din älskade hand på min panna | ||||||
| Än en liten stund är vi två | ||||||
| 801 | ||||||
| Du kämpat har en kamp så hård | ||||||
| Med sjukdom svår att bära | ||||||
| Vi sökte och Du fick den vård | ||||||
| Som mänskligt sett man kan begära | ||||||
| Men ändå fick Du från oss gå | ||||||
| Till evig ro och vila | ||||||
| Där ingen, ingen sjukdom kan Dig nå | ||||||
| Och dit våra tankar ila | ||||||
| 802 | ||||||
| Du var så trött så svag och matt | ||||||
| Av sjukdom svår | ||||||
| Men nu Du funnit vilans natt | ||||||
| Så skönt Du sova får | ||||||
| 803 | ||||||
| En tröst i sorgen Gud oss ger | ||||||
| Att den vi älskar ej lider mer | ||||||
| 804 | ||||||
| För den som sjukdom blott är givet | ||||||
| Är döden skönare än livet | ||||||
| 805 | ||||||
| Släkt är lågan som har flämtat | ||||||
| Länge nog så matt och svag | ||||||
| Nu har dödens ängel hämtat | ||||||
| Gnistan som av liv fanns kvar | ||||||
| Mycket, mycket har du lidit | ||||||
| Tålig, tålig har Du varit | ||||||
| Nu Du lyckligt hemma är | ||||||
| 806 | ||||||
| Vid Ditt läger dödens ängel stod | ||||||
| Viskade så sakta: Nu Du lidit nog | ||||||
| Och Du lycklig är som nu fått sluta från | ||||||
| plågor och från strid | ||||||
| Och Ditt trötta huvud luta uti evig frid | ||||||
| 807 | ||||||
| Du kämpade så tåligt | ||||||
| mot sjukdom som var svår. | ||||||
| Du talade så vackert | ||||||
| om kärlek som var vår. | ||||||
| Vid ekars djupa grönska | ||||||
| Ditt hem, Din trygghet var, | ||||||
| och där skall ljusa minnen | ||||||
| för alltid leva kvar. | ||||||
| Tack för allt | ||||||
| 808 | ||||||
| Vid höstvindens vaggsång | ||||||
| Du somnade stilla | ||||||
| Utan klagan smärtan bar | ||||||
| Ingen vet vad Du lidit | ||||||
| nu Du vilan funnit har | ||||||
| Gott att veta Du lider ej mer | ||||||
| Minnet av Dig skall stå kvar | ||||||
| Må klockorna ringa till vila | ||||||
| 809 | ||||||
| Djupt i hjärtat svider såren | ||||||
| Läk dem, Du som allt förmår | ||||||
| Torka bort den bittra tåren | ||||||
| Himlens Herre, Fader vår | ||||||
| 810 | ||||||
| Du led i tysthet | ||||||
| men slut är striden | ||||||
| Nu famnas Du av den | ||||||
| djupa friden, | ||||||
| där ingen klagar | ||||||
| och ingen gråter | ||||||
| Vårt hopp är, | ||||||
| att vi träffas åter | ||||||
| 811 | ||||||
| När sjukdom härjar i människans kropp | ||||||
| och åter till hälsa ej mer finnes hopp | ||||||
| vi måste i döden befrielse se | ||||||
| för vad har av glädje då livet att ge | ||||||
| 812 | ||||||
| Bort i rymden skyar tåga | ||||||
| skimrande i aftonglöd | ||||||
| och mot dagens sista låga | ||||||
| Skaparen ro mot plågan bjöd | ||||||
| 813 | ||||||
| Det största är inte att slippa plåga | ||||||
| och skonas från ångest och ve | ||||||
| Det största är kraften att utan att fråga | ||||||
| kunna lida och le | ||||||
| Nils Bolander | ||||||
| 814 | ||||||
| Din plåga har slocknat det skedde i frid | ||||||
| trots att Du kämpat en ojämn strid | ||||||
| Din låga har brunnit trots hårda vindar | ||||||
| den värmde oss alla som kunde den se | ||||||
| Kampen var hård men Du vann dock till slut | ||||||
| ty allt det Du skänkt oss kan aldrig dö ut | ||||||
| 815 | ||||||
| Allt vad Du lidit vi nog ej förstått | ||||||
| Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott | ||||||
| Vi ville så gärna behålla Dig kvar | ||||||
| Men Din tid på jorden nu fullbordad var | ||||||
| 816 | ||||||
| Vänlig, god Du alltid varit | ||||||
| Utan klagan smärtan bar | ||||||
| Ingen vet vad Du har lidit | ||||||
| Nu Du vilan funnit har | ||||||
| Vi nu måste sorgen bära | ||||||
| Fastän tom är hemmets vrå | ||||||
| Vad Du gav åt Dina kära | ||||||
| Finns i minnet kvar ändå | ||||||
| 817 | ||||||
| Du friden har funnit från | ||||||
| sjukdom och smärta | ||||||
| Men lever dock alltid hos | ||||||
| oss i vårt hjärta | ||||||
| Tills ringen är sluten | ||||||
| 818 | ||||||
| Slumra så tyst från sol och vår | ||||||
| Slumra så stilla från smärtans tår | ||||||
| Ljuv är vilan i ljus och frid | ||||||
| Fjärran borta från livets strid | ||||||
| 819 | ||||||
| Solen har dalat, dagen är slut | ||||||
| Stilla är klappande hjärtat | ||||||
| Skönt är att vila från lidandet ut | ||||||
| Somna från allt som har smärtat | ||||||
| 820 | ||||||
| Liksom ett ljus som blåstes ut | ||||||
| Din levnad nu har nått sitt slut | ||||||
| 821 | ||||||
| Ej sorg det finns som känns så svår | ||||||
| som när en älskad från oss går | ||||||
| Men smärtan mildras då man tänker | ||||||
| att döden frihet ifrån plågor skänker | ||||||
| 822 | ||||||
| Du somnade stilla | ||||||
| när färden var slut | ||||||
| Från allt vad Du lidit | ||||||
| Du nu vilar ut | ||||||
| 823 | ||||||
| Bort i rymden skyar tåga | ||||||
| skimrande i aftonglöd | ||||||
| och mot dagens sista låga | ||||||
| Skaparen ro mot plågan bjöd | ||||||
| 901 | ||||||
| Bortom tidens dunkla vågor | ||||||
| Fläkta fridens vindar stilla | ||||||
| Där är svar på alla frågor | ||||||
| Inga tvivel där förvilla | ||||||
| 902 | ||||||
| Våg, du som bär mig, högt emot viddernas ljus | ||||||
| Makt som begär mig tag mig som ton i ditt sus | ||||||
| Hjärtat som dignat somnar till sist i den famn | ||||||
| Evigt välsignat varit i kärlek ditt namn | ||||||
| 903 | ||||||
| Tron är den kraft från Gud | ||||||
| Som vårt hjärtas storm betvingar | ||||||
| Tron är det änglabud Som oss bär på bönens | ||||||
| vingar Tron det är Guds hjälp i nöden | ||||||
| Tron är starkare än döden | ||||||
| 904 | ||||||
| Stundom vi segla i lugnet så stilla | ||||||
| Stundom vi segla för halv bidevind | ||||||
| Och stundom när stormar hantera oss illa | ||||||
| Då önskar vi alla i hamn få gå in | ||||||
| 905 | ||||||
| Många blev åren Du vandrade här | ||||||
| Så trogen så verksam i tiden | ||||||
| Nu mättad av ålder förunnat Dig är | ||||||
| Få njuta av den eviga friden | ||||||
| 906 | ||||||
| Din låga har slocknat | ||||||
| Din kamp är nu över | ||||||
| Din kropp nu funnit vila | ||||||
| Din själ har fått ro | ||||||
| 907 | ||||||
| Att dö kan inte vara farligt | ||||||
| När livet bjudit på en hårdhänt strid | ||||||
| Att somna in, att bäras bort helt varligt | ||||||
| kan inte vara mer än stilla frid | ||||||
| 908 | ||||||
| Din verksamma dag har nått sitt slut | ||||||
| Din ordnande hand har domnat | ||||||
| Aftonen kom, Du kämpat ut | ||||||
| I frid Du stilla har somnat | ||||||
| 909 | ||||||
| Hur skönt att stilla somna in | ||||||
| när stunden slutligen är inne | ||||||
| Att lämna allt med rofyllt sinn | ||||||
| i ljust och välbevarat minne | ||||||